The Thrills allt bättre ju längre tiden led
Ett inledningsvis blygt The Thrills tinade så småningom upp när de spelade på Katalin på fredagskvällen, skriver Stefan Warnqvist.
Foto: Max Dodson/Emi
Det här är en recension. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Först ut på låtlistan blev en av gruppens brittiska hittar, den sextiotalsdoftande Big Sur som med sina referenser till The Monkees i texten direkt slog an tonen. Det blev melodiskt och tempofyllt, sångstämmorna satt som en smäck och sångaren Conor Deasy lät som den unge Bonos okände lillebror.
The Thrills har många välskrivna låtar på samvetet och de ringlande gitarrmattorna fick dem alla att skimra. De har ena foten i amerikansk sextiotalspop, den andra i nutiden, och lyckas hitta sin egen variant på detta beprövade koncept. Enda nackdelen är att man bitvis får intrycket att de skriver sina låtar efter en given formel där samma ingredienser återkommer. Sångare Deasy har en viss fäbless för falsettoner i de hänförande refrängerna, där kollegorna i gruppen backar upp med stämsång. Så länge sådant förekommer sparsamt fungerar det, men i för höga doser blir det snart tjatigt.
Publiken lyssnade och applåderade artigt, men det tog ett tag för spelningen att riktigt ta fart. Irländarna själva gav ett aningen blygt intryck, och mellan låtarna nöjde de sig i princip med att tacka och berätta vad nästa låt heter. Mot slutet av kvällen verkade de dock ha tinat upp. Publiken fick önska låtar och även om gruppen inte hade repeterat in just de som efterfrågades gjorde de tappra försök.
Med låtar som Not for all the love in the world och The Irish keep gatecrashing höjdes energinivån mot slutet av spelningen. Jubelnivån blev högre och det sporrade irländarna till sitt bästa när de avslutade med sin kanske starkaste låt, Whatever happened to Corey Haim.
Det tog lite tid, men till slut överträffade låtarna sina albumkusiner.
THE THRILLS
Katalin, fredag
Katalin, fredag