The Spencer Davis Group på Katalin
Det blev både toppar och dalar när The Spencer Davis Group spelade på Katalin på måndagskvällen, tycker Stefan Warnqvist.
Foto: Staffan Claesson
Det här är en recension. Åsikterna i texten är skribentens egna.
De fanns mycket riktigt med på låtlistan och hörde till spelningens bästa stunder. Tidens tand har tack och lov inte kommit åt dem. Tyngden och skärpan gör att låtarna har bevarat sin ursprungliga kraft och känns relevanta än. Det var allt annat än trötta versioner av uttråkade musiker som man skulle kunna frukta. Jublet efteråt var synnerligen välförtjänt.
Även om det bara är Spencer Davis själv som finns kvar från gruppens originalsättning är hans medmusiker allt annat än duvungar. Den innovative basisten Colin Hodgkinson finns med i laguppställningen och gjorde succé med sitt första solonummer. När det senare följs av ännu ett börjar dock hans tekniska skicklighet överskugga själva låtarna. Den i övrigt briljanta versionen av I'm a man sänks av att nytillskottet Steff Porzel får göra ett flera minuter långt trumsolo, ungefär lika tekniskt skickligt - men närmast olidligt som alla andra trumsolon. Betyget dalar ytterligare när oengagerande versioner av Sweet little sixteen och Route 66 dyker upp bland de egna låtarna.
Som många av sina samtida lever Spencer Davis Group i stor utsträckning på gamla meriter. Till deras fördel måste sägas att smakproven från Davis nyligen utgivna album So far faktiskt gav de välkända hittarna konkurrens. Hade spelningen bestått enbart av en blandning av gruppens största publikfavoriter från då och de bästa låtarna från nu, och samtidigt skippat onödig ekvilibrism och coverlåtar, hade det varit helt fantastiskt.