The Baboon Show består av Simon Dahlberg på gitarr, Cecila Boström på sång, Niclas Svensson på trummor och Frida Ståhl på bas.
Konsert
The Baboon Show
Katalin
Torsdag 7 mars
Betyg: 4
Stockholmsbaserade punkbandet The Baboon Show har funnits i 20 år, och har med sina nio album i ryggen blivit ett pålitligt namn på Europas livescener. Ändå är det märkligt nog första gången kvartetten besöker Uppsala – något som kan ha varit orsaken till en lapp på luckan för torsdagskvällens spelning på Katalin.
Uppsalapremiären låter sig inte gå obemärkt förbi från bandets håll. Från scen rabblas efter inledande låten snudd på samtliga Uppländska orter (Gimo fick mest jubel). Tilltaget är början på en kavalkad av publikfrieri, inte minst från bandets sångare Cecilia Boström. Det skojas friskt i mellansnacken, görs balansakter på trummisen Niclas Svenssons baskagge och kvällens första stagedive sker redan vid kvällens sjätte låt.
Det är ett artisteri vi inte är bortskämda med på de svenska scenerna. Precis när det på sina ställen blir på gränsen till för mycket, som när publiken käckt instrueras i ett slags Friskis & Svettis-pass innan låten "Rolling", tillåts musiken ta över. Torsdagsmys byts plötsligt ut mot musikaliskt ursinne, inte minst driven av just Cecilia Boströms raspiga skriksång. Kontrasterna mellan mellansnacksmomenten och den faktiska musiken fungerar märkligt nog perfekt.
The Baboon Show är däremot knappast renodlad punk. Visst, kvällen bjuder på låtar som "We fight in the night in the bushes" med sin föredömliga speltid på en dryg minut och text om – ja ni gissade rätt: att slåss i natten i bushen. Men där finns också den utomordentliga rockballaden "Gold", vars refräng doftar mer Toto än Ramones. Eller "Hurray", som med sitt tuggande riff låter mer AC/DC än AC/DC gjort själva sedan slutet på 70-talet.
The Baboon Show bildades redan 2003. Livepremiären i Uppsala skedde däremot först nu.
Men punkstommen finns förstås där, både i musik och uttryck. Humoristiska "Class war" och den röda kampsången "Same old story" är båda demonstrationer av genrens tydliga vänsterprägel. Ändå är det en förvånansvärt opolitisk kväll som Uppsalapubliken bjuds på. Det man tar med sig från The Baboon Show är inte viljan att med knuten näve krossa systemet. Vad som fastnar är istället samspelet mellan publik och band, intensiteten i musiken – och en ofrånkomlig lust att dansa lite.
Punk är ett kraftfullt konstuttryck, men det kan med fördel också vara väldigt kul.