Första gången jag såg The Ark var den artonde februari år 2000 på Olympen i Lund. Då var de ett fullständigt okänt förband till Eskilstunaorkestern Kent.
När Ola Salo äntrade scenen den gången iförd klänning var vi många som stod med armarna i kors och undrade om karln över huvud taget kunde tas på allvar. Sedan räckte det med några takter av Let your body decide för att våra tvivlande trutar för alltid skulle täppas igen.
Nu befinner sig The Ark på en avskedsturné och då är situationen närmast den motsatta. Bandet är etablerat, välkänt, älskat och de har egentligen inget kvar att bevisa. Nu handlar det i stället om att inhysta publikens redan uppdämda kärlek innan arken skrotas för gott till hösten.
Tisdagskvällens Uppsalakonsert blev precis den bombastiska, växlingsrika och retrospektiva publikfriarkompott som alla hade förväntat sig. Ola Salo iklädde sig paljettbeströdda rymddräkter, svarta änglafjädrar och läderbögskeps, precis som sig bör. Och publiken sjöng med i varenda textrad.
När jag rotade runt i minnet efter den där yrvakna konsertupplevelsen i Skåne för elva år sedan så slogs jag av vilka tajta och professionella musiker The Ark har blivit med tiden. Det är möjligt att deras nedläggningsbesked har föranletts av en falnande passion inför uppdraget, men något sådant märktes inte alls under Katalinspelningen.
I stället framförde bandet gamla nötta men naggande goda allsångsörhängen som It takes a fool to remain sane och Calleth you cometh I som om de vore nypaketerade gåvor till fansen. Att färskare hits såsom Take a shine to me och Breaking up with God genererade samma febriga publikrespons som de gamla klassikerna kan också det ses som ett sorts styrkebesked.
Sedan spelade det mindre roll att Ola Salo presenterade fel låtar och höll lite väl avslappnade mellansnack om ”biskopsstaden Uppsala” och dess påstådda kopplingar till självbefläckelse. Gruppen ställde sig som sagt inte på scen för att nagelfaras av skeptiska kritiker utan för att anordna en avskedsfest tillsammans med vänner.
Att det handlade om en kväll tillägnad fansen blev extra tydligt när en svettig och lyckligt leende Ola Salo lutade sig fram och tog emot obskyra låtönskningar från den hårdaste kärnan av beundrare längst fram.
The Ark har förmodligen aldrig varit bättre som band än det var på Katalin i tisdags. Ändå känns det helt rätt av bandet att lägga av. Var sak har sin tid och det hade förmodligen inte dröjt länge förrän deras 70-talsinfluerade glamrocksvamp hade känts lite väl urkramad.
Tack, The Ark för allt.