Konsert
Thåström
Fyrishov, fredag
När jag var 22 år hade jag ett band som körde Thåström-covers. Jag hade inte lyssnat särskilt mycket på honom, kunde förstås Ebba Gröns hits, fick alltid gåshud när vi sjöng refrängen i Imperiets ”Kriget med mig själv”.
Nu, långt senare ser jag honom live på turnépremiären på Fyrishov, två dagar före hans 65-årsdag. Han tillhör den där lilla kategorin artister som inte tycks åldras, liksom evig i sitt uttryck. Hatten, den karaktäristiska rösten, den fågelskrämmelika uppenbarelsen som med åren kommit honom att påminna mer och mer om Bruno K Öijer. Och så den särpräglade poesin, där vardagsbetraktelser blir till livssanningar.
Han inleder med mäktiga ”Isbergen”, och det märks att publiken har lyssnat på albumet ”Dom som skiner” som kom i höstas. Det tar en stund innan ljudet sätter sig, både gitarr och fiol är alltför skarpt distade. Men ”Ingen sjunger blues som Jeffrey Lee Pierce” är ödesmättad, kompet tungt som stadiga yxhugg och Thåström visar att han är en av Sveriges bästa sångare som hela tiden ger allt.
”Fan fan fan” är innerlig och nära, och behövs för att bryta av mot det extatiska industrimanglet. Emellanåt tröttnar jag lite på uttrycket; mörkret och de molliga monotona ackordvändningarna. Men när man kommer in i energin är det hypnotiskt, och snart vrids intensiteten upp med ett långt eggande instrumentalparti som sväller till bristningsgränsen, för att sedan tas ned när Thåström sjunger om sin far i ”Främling överallt”.
Han tycks vakna till på allvar i dramatiska ”Bluesen i Malmö”, och ”Stora långa gatan" är makalös, en teatralisk recitation av en ödesprofet, över en jazzig mörk bakgrund med snygg slidegitarr. Nämnas bör också ljuset som lyfter varje låt.
I bästa spåret från senaste albumet, ”Södra korset”, saknar jag först First aid kits mjuka stämmor som bidrog till en närmast sakral känsla. Men det glömmer jag snart, och förtrollas när Thåström sjunger om Bulgakovs djävulsfigur Woland och Hans Fallada, och låter klassisk litteratur möta öststatsbetong.
När han så proklamerar att det är dags för en gammal ungdomssynd, sällar jag mig till resten av publiken och sjunger med, sexton år senare: Jag behöver en mun till för att kunna andas. Ett hjärta till för att inte stanna. En mun till för att kunna andas. För jag är förlorad i kriget med mig själv.