Inledningen är effektfull. ”Natten på hotellet” börjar som på skivan. Avskalat, skört. Men sedan kommer bandet in och ger kraft och driv som saknas på inspelningen. Att Melissa Horn alltid arbetar med små nyanser är på både gott och ont. När hon får till det, som på titelspåret på senaste albumet, är det briljant. Men för ofta låter flera låtar på rad ungefär likadant.
Nyckeln för att det ska fungera på en konsert som är lång som två album är att skapa en större variation. Den här kvällen går det halvbra. Börjar starkt. Både i energi och påhittiga musikaliska infall från bandet, men snart faller det in i ett mönster som mest rullar på. Annorlunda än på skiva, men likartat på det nya sättet istället. Melissa Horns sparsmakade scenpersonlighet förstärker. Hon har två lägen. Att stå stilla vid micken med gitarr och att stå stilla vid micken utan gitarr.
Bandet släpper loss i ett par korta partier. Riktigt snyggt i ”Jag vet”. Övrigt som sticker ut är den larmiga ”Om du vill vara med mig”, den avskalade ”Kungsholmens hamn” och den mäktiga ”Under löven”. Men det räcker inte riktigt. Låtarnas grundstrukturer gör dem svåra att bryta loss och lyfta.
Fördelen med Melissa Horns uttryckssätt är att texterna alltid står i fokus och alltid går fram. Det är i hennes förmåga att sätta ord på de där känslorna av saknad, kärlek och längtan som alla har känt, som gör henne till en stor artist som spelar för utsålda hus var hon än kommer. Och det tar inte bristande tonsättningsfantasi ifrån henne.