Terés Löf var år 2003 Stiftelsens stipendiat och har sedan dess haft stora möjligheter att framträda i olika funktioner, som solist, i kammarmusikaliska sammanhang och i pianokonserter med större orkestrar. För Giresta hade hon valt ett program med både relativt välkända inslag och ett sällan spelat verk av den polske tonsättaren Henryk Mikolaj Gorécki (1833 - 2010).
Som inledning spelade Terés Löf Beethovens tresatsiga Sonat nr 8 i c-moll op 13, som kompositören själv ville kalla Grande Sonate Pathétique. Efter en pampig inledning tar en mycket snabb fortsättning över. Den andra satsen, Adagio cantabile, karakteriseras av ett sångbart tema och sonaten avslutas med ett Rondo: Allegro, betydligt mera lättsamt än det som finns i den första satsen. Tekniskt behärskar Terés Löf alla dessa skilda uttryck och ger med sitt unika kroppsspråk en extra krydda åt de känslor som sonaten vill förmedla.
Konsertens stora utropstecken blev Goreckis Sonat nr 1 op 6, ett mäktigt verk i tre satser. Terés Löf berättade att den tillkommit under en tidsperiod av 34 år, från 1956 till 1990. Den första satsen, ett Allegro molto con fuoco dominerar kraftigt både med sin längd och med de oerhört starka uttrycksmedel som tillämpas. Rytmiskt och harmoniskt är sonaten mycket komplicerad och forte är den vanligaste ljudstyrkan. Tredje satsen bjuder på en upprepning av en föga inbjudande melodi ända fram till det brutala slutet. Pianisten kändes vara helt hemmastadd i denna märkliga ljudvärld och förmedlade säkert en rättvisande bild av ett verk som sysselsatte tonsättaren under så lång tid.
Mozarts Sonat nr 12 i F-dur, KV 332 var naturligtvis betydligt lättare att ta till sig. Möjligen kan man tycka att Terés Löf något överdriver tempot, speciellt i yttersatsernas allegro. Varken instrumentet eller örat hinner riktigt med, trots denna tekniskt överlägsna tolkning.
Som avslutning på sin konsert hade Terés Löf valt tre av Chopins postumt utgivna Nocturner, i ciss-moll, c-moll och e-moll. De innehåller alla ett vemod som griper tag i lyssnaren och spelades så känsligt att just den stämningen accentuerades. Det kraftiga bifallet lockade fram ett extranummer, Chopins Polonaise i A-dur op 40 nr 1.