Det var studenterna från Kungliga Musikhögskolans kammarmusikutbildning som fick öppna Kammarmusikföreningens 74:e säsong. Men att det var många som var nya i orkestern var inget som hördes när man inledde med Mozarts Divertimento i D-dur, komponerad av en sextonårig Mozart. Den sprudlande glädjen i inledningssatsen märktes även hos de leende musikernas, som visade på lysande samspel med konsertmästaren Joel Nyman i spetsen.
Kvällen igenom spelade orkestern nämligen utan dirigent, något som endast syntes öka samspelet och spelglädjen. Den andra satsen hade möjligen tjänat på ett något långsammare tempo, men den avslutande presto-satsen sköttes fint med dess inslag av kontrapunkt.
Därnäst bjöds det på Dag Wiréns välkända serenad, som delar lättheten och lekfullheten med Mozarts divertimento - om än i ett neoklassicistiskt idiom. Andra satsens andante expressivo innebar en välkommen vilostund, uttrycksfull och balanserad.
Efter paus var det så dags för orkesterns lärare och instuderingsansvariga, Mats Widlund, att så själv hamna i musikens centrum. Det gjorde han i Dmitrij Sjostakovitjs första pianokonsert, vilken han spelade med bravur. En konsert som ursprungligen var tänkt för solotrumpet, men ett piano kom ganska tidigt in i bilden och trumpeten fick i stället en tillbakaskjuten roll, ofta med ironiska kommentarer till pianot. Detta hindrade dock inte kvällens trumpetsolist Chiara Re, inte minst i det känsligt framförda solot i den långsamma satsen som utgjorde en av konsertens höjdpunkter.
Pianokonserten innebar annars att en högre grad av allvar fyllde salen, vilket också märktes på den mer sammanbitna orkestern som dock skötte det hela med stor skicklighet. Och trots sina mörkare passager utmärks även pianokonserten framförallt av lekfullhet, vilket blev mer än tydligt i den jublande, jazziga finalen.
Ett tematiskt utsökt program med andra ord, som hyllades av en så gott som fullsatt sal.