Tårpilarna återupplivade 50-talet
Ett avspänt Weeping Willows blandade egna låtar och femtiotalscovers när Stefan Warnqvist såg deras två spelningar i Ekebyladan på söndagskvällen.
Det här är en recension. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Det här är en grupp som inledde sin bana genom att spela låtar hämtade från rockmusikens barndom och som inte har glömt var de har sina rötter. Att publiken i Ekeby tog emot dem med öppna armar visades i det faktum att kvintetten fick göra två spelningar samma kväll, båda utsålda.
Mellan två låtar kommenterade en ovanligt uppsluppen Magnus Carlson att lokalen var så intim att det kändes som att spela i sin egen replokal. Kanske var det därför medlemmarna gav ett så avslappnat intryck, som om spelningen i Ekebyladan var en semesteravstickare från deras reguljära sommarturné. Det förde med sig att Weeping Willows bland sina egna låtar bjöd på oväntade covers som de inte har spelat på åratal. Denna afton blev såväl lap steel som akustisk gitarr flitigt använda.
Elvisklassiker som Always on my mind och In the ghetto blandades med sprudlande tolkningar av Del Shannons Runaway, Tony Bennetts tidiga femtiotalshit Blue velvet och en lysande version av Lou Reeds Perfect day. Den första av de två spelningarna gjorde sådan succé att gruppen blev inropad en gång mer än de hade räknat med. Belöningen för de entusiastiska åhörarna blev en ösig countrystänkare i form av Johnny Cashs drygt halvsekelgamla fängelseskildring Folsom prison blues.
Båda spelningarna bars dock framförallt upp av de egna låtarna, som inte hade några problem att hävda sig bredvid de inlånade. Romantiken flödade, Magnus Carlson sjöng varje ord med värme och inlevelse, och Weeping Willows visade än en gång att de är ett av landets mest samspelta band.
Weeping Willows
Ekebyladan, Ekeby, söndag.
Ekebyladan, Ekeby, söndag.