Tangon ska ju få människor att dansa, sa Analía Rego. Men jag kan inte ta ett enda danssteg – no way. Jag får hålla mig till gitarren. Så närmar sig hennes musik tangon litet från sidan, den har inte den markerade rytm som ofta överdrivs och karikeras utan är något rörligare, kanske litet mjukare, men fördenskull inte mindre själfull.
Det är långt ifrån självklart att tango ska spelas på sologitarr. Andra instrument förekommer oftare. Men när Analía Rego spelar dem gör hon något speciellt av de välkända musikstyckena. En del av dem har hon själv arrangerat. Hennes virtuosa spel har en lätthet som ibland får oss att glömma vad den här musiken handlar om men vi återförs strax till ordningen. Tango är alltid på blodigt allvar.
Konserten inleddes med att den unge lovande brasilianske artisten Vitor Celestino med stor inlevelse spelade två stycken av Raphael Rabello, Odeon och 7 cordas. Han går säkert en lysande framtid till mötes.
Analía Regos program innehöll en rad klassiker från tiden för tangons födelse till vår tid av olika kompositörer, arrangerade för sologitarr. Den störste av dem alla, Carlos Gardel, var representerad med två underbara stycken varav ett i tre-fjärdedels takt – han kunde sådant också.
Publiken var hänförd och när det ordinarie programmet avslutats med den nästan arketypiska tangon La Cumparsita i ett expressivt och knappast dansvänligt arrangemang ville den inte släppa henne. Tillsammans med Vitor Celestino framförde hon en delvis improviserad version av Odeon för två gitarrer och sedan ytterligare ett extranummer.