En av Katalins många styrkor som spelställe är deras förmåga att locka riktiga legendarer till stan. På torsdagskvällen var det dags för Manfred Mann’s Earth Band, med sina rötter i det tidiga 60-talets beatmusik. Gruppen har tagit några pauser på skivfronten genom åren, men som livegrupp är de i högsta grad aktiva. Att deras besök i Uppsala var efterlängtat rådde det inget tvivel om, det var knökfullt på Katalin och publiken gav gruppen ett stormande bifall från start.
Dock tog det några låtar innan spelningen riktigt tog fart. Inledningsvis kändes musiken aningen tungrodd, som ett bluesigt coverband som har spelat de gamla klassikerna lite för ofta för att inte gå på rutin. Men denna känsla varade inte länge, när gruppen blivit varma i kläderna hittade de ett mer naturligt flyt i musiken och började rada upp den ena pärlan efter den andra. Låtlistan i sig blev en påminnelse om att deras bidrag till rockhistorien är stort, med tidlösa klassiker som Father of day father of night, Don’t kill it Carol, Davy’s on the road again och deras listtoppande Springsteen-tolkning Blinded by the light.
Gruppens mångsidighet är intakt, och de rörde sig obehindrat mellan det jazziga, det slamrigt rockiga, det tungt sjuttiotalsproggressiva och det mjukt poppiga. De har en förmåga att bygga upp dramatiska stämningslägen som gör att även de mest välkända låtarna fortfarande lyckas ta oväntade vändningar. I deras musik ges stor plats till jammande och improvisationer utan att det förfaller till att bli överdrivet.
Sedan några år tillbaka är det den välmeriterade Robert Hart som är sångare i gruppen. Hans raspigt riviga stämma förmår göra rättvisa åt de gamla hitlåtarna och ger samtidigt gruppen en ny fräschör.
Det ordinarie setet var rena hitparaden och öset och kraften i det avslutande extranumret The mighty Quinn blev en storartad triumf. Med sin Katalinspelning visade Manfred Mann’s Earth Band att de förtjänar att upptäckas av en ny generation lyssnare.
BÄST: Den avskalade versionen av You angel you och Mick Rogers soloframförande av 60-talshitten Do wah diddy diddy.
SÄMST: Deras tolkning av Springsteens Dancing in the dark var mer intressant för att den var annorlunda, snarare än riktigt bra.