Den brittiska gruppen 10 CC hörde till storsäljarna på 70-talet. I deras värld möttes Beatles, doo-wop från 50-talet, skruvade arrangemang och komplexa rytmstrukturer. Med fyra innovativa låtskrivare lyckades gruppen förena konstnärlighet och kommersialism på ett unikt sätt. Sedan delades gruppen i två hälfter, splittrades helt, återförenas och splittrades om igen.
När 10 CC kom till Katalin på tisdagskvällen var bara sångaren och multiinstrumentalisten Graham Gouldman kvar från originalgruppen. Och det var hittarna från 70-talet som gällde.
Grupper av det slaget kan vara en tämligen dyster upplevelse om det vill sig illa, men så blev lyckligtvis inte fallet med 10 CC. Den hitkänsla och lekfulla experimentlusta som en gång gjorde dem stora gör att låtarna fortfarande håller. För det mesta.
Några gånger tyngdes de ner av opåkallat bluestunggung i gitarrsolon och ansträngda sånginsatser. Varken popreggaedängan Dreadlock holiday eller sista extranumret, en tolkning av Larry Williams tämligen ordinära 50-talshit Slow down, hörde till kvällens bästa stunder.
Men mestadels var det ett taggat band som stod på scenen. Gouldman och hans mannar – inklusive gitarristen Rick Fenn och trummisen Paul Burgess, båda med sedan glansdagarna på 70-talet – sprudlade av entusiasm och glimt i ögat. Klassiker som Rubber bullets, Life is a minestrone, Art for art’s sake och I’m Mandy, fly me fick färg och kraft av åtskilliga instrumentbyten.
Medlemmarna turades om att sjunga, men det var särskilt gruppens ”nykomling”, Mick Wilson, som imponerade när han tog hand om mikrofonen. Han glänste i en lysande version av den annars smått uttjatade I’m not in love.
Publikens jubel var massivt och det var lätt att instämma. 10 CC lever på gamla meriter, inget snack om den saken. Men spelningen på Katalin påminde om att deras originella musik från förr fortfarande är värd att lyssna på.