Leopold Mozart skrev till sin son: om du lägger manken till kan du bli en stor kompositör, en sådan som man läser om i böcker. Att sonens musik skulle spelas av kommande släkten föll honom inte in – det var endast den moderna musiken som gällde. Hur annorlunda är det inte nu. Vi är avvaktande inför den moderna konstmusiken men älskar den gamla och särskilt den Wienklacissistiska. Det är därför tacksamt, om än inte så spännande, att som tema för en konsert välja Michaelerhuset i Wien där många av den tidens stora musikpersonligheter bodde, kom och gick.
Först på programmet stod en uvertyr av Salieri, spelad med gott humör, varefter den kända sopranen Kristina Hansson gjorde entré. Hon imponerade med sin tekniska skicklighet och säkra koloratursång i först en aria av Porpora och sedan två av Haydn. Hennes vackra röst klingade elegant, graciöst och lätt, även om hon i det lägsta registret hade svårt att hävda sig mot orkestern. Sarah Lindloff gjorde en fin prestation som konserterande flöjtist i den första arian men hade även hon litet svårt att göra sig hörd.
Den inte så kända kompositören Marianna Martines, student till bl a Porpora, bidrog till programmet med en riktig rar tresatsig sinfonia som skickade publiken leende ut till pausvilan.
Efter paus var det bara Mozart, den kompositör som fulländade den Wienklacissistiska stilen. Kristina Hansson återvände med två underbart fina konsertarior, som hon gjorde full rättvisa. Särskilt Nehmt meinen Dank var läcker. Som avslutning spelades den s k Haffnersymfonin, för kvällen inledd med den marsch som musikvetarna numera anser att Mozart ursprungligen skrev för att ingå i verket. Strusinska höll orkestern i strama tyglar. Hennes strama och precisa sätt att dirigera med små gester krävde dess hela uppmärksamhet. Hon höll högt tempo rakt igenom symfonin, helt i linje med tonsättarens intentioner. Det blev ett energiskt och bra framförande som publiken hörbart uppskattade och även musikerna var synbarligen mycket nöjda.