Videon är inte längre tillgänglig
Finns det något svenskare än Svensktoppen? Ja, det skulle väl i så fall vara en sommarkonsert där folkkära artister hyllar Svensktoppen.
På onsdagskvällen skedde just det, när flera underhållare tog plats på Parksnäckans scen för att sjunga melodier från förr, under en typiskt svensk, ljus och grönskande, men lik förbaskat kylslagen, sommarkväll.
Först ut var kvällens yngsta sångerska, Uppsalaprofilen Ida Wiklund som valde att framföra en låt som lanserades redan 22 år innan hon var född, nämligen Anna-Lena Löfgrens Lyckliga gatan. Hon gjorde det med stigande självförtroende och bjöd på en betydligt känsligare och mer dynamisk version än originalet.
Den gråtmilda texten om en gammal charmig kåkstad som revs på sextiotalet för att bereda plats åt rekordårens förortshöghus, fick tanken att vandra i väg till en helt annan, skenbart oskyldigare tid, då en generation familjefäder som hade fötts in i det gamla fattig-Sverige, i stället kunde ratta sina blänkande nya Volvo PV-bilar till någon blomstrande industri på morgonen, efter att deras paranta hemmafruar hade vinkat adjö med näsduken.
Nostalgin var också påtagligt närvarande när dansbandsdrottningen och damfrisörskan Birgitta Wollgård kom in och rev av Björn och Bennys saxorgie Om och om och om igen, mer känd som I do, I do, I do, I do, I do följt av ett glatt potpurri med halvt bortglömda svensktoppsfavoriter signerade de legendariska Abbakompositörerna.
Störst lyskraft denna kväll hade emellertid evigt unga Ann-Louise Hanson som iförd glitterklänning framförde sin allra första Svensktoppshit Vita rosor från Aten på samma sätt som hon gjorde då, för inte mindre än ett halvsekel sedan.
De varmaste applåderna fick utan tvekan barnen Linn Lindberg och Aron Örlefors som sjöng den hysteriskt gulliga Svensktoppsklassikern Mitt sommarlov på ett minst lika avväpnande och charmerande sätt som Anita Hegerland på sin tid.
Även Claes-Göran ”Det börjar verka kärlek bannemej” Hederström imponerade med sin intakta och djupa schlagerstämma, 44 år senare. Samtidigt kunde jag inte låta bli att tänka på hur trött karln måste vara på ”dang, dang” och ”pang, pang”.
Mest imponerande denna kväll var, något oväntat kanske, 90-talsstjärnan Jan Johansen. Jag har alltid tyckt att han har en av de främsta croonerrösterna med rockrasp i det här landet och nu fick han verkligen chansen att visa det live.
Hans och Uppsala storbands version av Melodifestivalvinnaren Se på mig var märgfull, innerlig och kraftfull på samma gång. Här nåddes onekligen den konstnärliga höjd som så många snobbiga förståsigpåare före mig har anklagat Svensktoppen för att vara renons på.
Framför allt blev det dock en festlig, folklig och fullsatt tillställning, precis som sig bör, med ett avslappnat och proffsigt småprat av radioprofilerna Christer Engqvist och Carolina Norén. Ofarligt, trevligt och populistiskt, som Svensktoppen alltid har varit.