Sven-Ingvars underhöll entusiastisk publik

I dag är det bara Sven-Erik kvar från starten i Slottsbron i Värmland.
Gitarristen Ingvar Karlsson slutade härom året, så egentligen är gruppnamnet
lite missvisande numera. Men konserten i Uppsala visade likväl, inför en nära
nog fullsatt och mycket entusiastisk publik, att dagens föryngrade uppsättning
av Sven-Ingvars sannolikt är den bästa musikaliskt som gruppen haft.
Däribland med Sven-Eriks son Oscar Magnusson som ett viktigt tillskott, med en
sångröst som tacksamt backar upp pappans i en avskalad duoversion av Två mörka ögon, här mer som visa. Tänk att en sliten svensktoppsdänga kan få nytt liv på det sättet.

Konsertens första del var bäst, jordnära och mer eller mindre unplugged, med
ståbas och starkt drag av rockabilly i tidiga låtar som Jämtlandsjazzen och Te
dans me Karlstatösera. Ja som ett utmärkt återskapande av bandets unika brygd av rotrock på folklig värmländska.
Mellan varven berättade Sven-Erik Magnusson anedokter från en brokig karriär,
som att Tore Skogman skrev texten till bandets signaturlåt Min gitarr, en
bearbetning av den gamla Guldgrävarsången, på en kvart.

Flera Frödingnummer passerade revy, liksom en och annan Dan Andersson-tolkning, vilket påminde om att Sven-Erik är en mycket driven och ibland underskattad texttolkare. I dag kring sjuttio bast dessutom med rösten märkligt intakt.

Efter paus var det dags för den tyngre Hultsfredsvarianten av Sven-Ingvars att
ta plats, till inramning av ett pompöst scenbygge. Och nog tryckte man på gasen
alltid, förvånansvärt hårdrockigt som om det alltjämt var Hultsfred som gällde,
med vässade soloinsatser av gitarristen Staffan Ernestam. Men jag tycker att
Sven-Ingvars tappar lite av sin särart när rockshowandet tar över och trummorna
fläskas på till max. De behöver inte längre bevisa att de kan rocka, utan får gärna betona mer av bredd och nyans när de nu framträder i konserthusmiljö, till exempel ta med några tolkningar av Jeremias i Tröstlösa. Sven-Erik Magnussons virtuosa klarinettspel i den överraskande avslutningen Stranger on a shore visade vilken genuin musikant det bor i denne fryntlige värmlänning.