Det är bättre att ha älskat och förlorat än att inte ha älskat alls. Dessa må vara 1800-tals poeten Tennysons ord, men det är antagligen Schuberts mästerliga sångcykel ”Winterreise” som utforskar den romantiska självbilden mest ingående.
Den Stora salen på UKK var proppfull inför lördagskvällens framträdande av ”Winterreise” med den svenska sångstjärnan Peter Mattei och pianisten Lars David Nilsson. Verket komponerades av Schubert 1827 och tonsätter 24 dikter av Wilhelm Müller. Cykeln beskriver en ung poet och dennes före detta fästmö som ska gifta sig med en annan. Poeten vandrar ensam genom ett vinterlandskap och ser gradvis all sin lust och längtan förvandlas till is. Han lyckas inte ens med att göra slut på sig själv utan följer till sist efter en barfota tiggare spelandes på sin vevorgel: den konstlösa musiken som ingen vill höra blir för poeten ett öde värre än döden.
Den svåraste utmaningen för de som framför verket, utöver att solisten måste sjunga nästan oavbrutet i 90 minuter, är att upprätthålla en balans mellan verkets stilistiska mångfald och dess tragiska stämning som kontinuerligt utvecklas och förfinas. Vissa sånger, såsom den första långa ”Gute Nacht”, påminner om tungsinta psalmer, medan andra uttrycker mer direkt en ilsken och smärtsam förtvivlan. Vissa sånger använder sig av bilder från texten – som till exempel frusna tårar, fladdrande lindlöv, ett posthorn, eller vevorgelns surr – och översätter dem till musikaliska motiv som ligger till grund för hela sångens konstruktion. Sådana konstraster ger dessutom utrymme för färgrika återblickar till lyckligare tider.
Denna utmaning klarade Mattei och Nilsson galant. Mattei är utan tvekan en av vår tids bästa barytoner. Hans röst är djup och behaglig med ett ovanligt vackert höjdläge som är perfekt anpassat till Schuberts långa melodier. Som operasångare är han naturligtvis van vid att sätta rösten i tjänsten av känslornas dramatik. En höjdpunkt var ”Frühlingstraume”, då en lycklig dröm avbryts av en korps kraxande. Nilsson är en utomordentligt begåvad ackompanjatör, och samspelet mellan de två skapade en egen dramatik som gjorde att man kände sig rent av omfamnad av musiken och poetens berättande. Matteis kroppsspråk är dessutom väldigt raffinerat. Under sista sången, då poeten följer efter den dystre vevorganisten, kändes det nästan som om det var Matteis egen kropp som bars upp i luften av musikens svårmodiga refräng.