Svallande känslor i Alfvénsalen
Musikerna som framträdde i Alfvénsalen på torsdagskvällen gjorde det bästa möjliga av känslostark musik, skriver Anders Bragsjö.
Det här är en recension. Åsikterna i texten är skribentens egna.
De två vokalisterna sjöng aldrig duett utan tog hand om varsin nordisk tonsättare - undantaget kvällens sista, Stenhammar, vars fem sånger man delade broderligt/systerligt på. Matti Hirvonen följde på pianot troget med i verkens skiftande ut- tryck. Alla tre hade mycket måleriskt kroppsspråk.
Karin Ingebäck hade T Rangström, E Grieg och G de Frumerie att förvalta. I de tre sångerna av Rangström märktes hennes uttrycksfulla röst och utmärkta textning. Stillsamt inåtvända sånger med ibland starka känsloutbrott speglades utmärkt i så- väl vokal som instrumental gestaltning. Sången Den enda stunden gjorde i sin vackra ödslighet starkast intryck. I de likaså tre sångerna av Grieg märktes tyvärr en tendens från pianot att överrösta vokalisten. Sångerna speglade skilda stämningar, och vackrast blev den sista, En Dröm, färgrikt och dynamiskt tolkad av båda. Allra bäst blev samspelet i två sånger av de Frumerie. Egaliserad men yttrycksfull röstklang, följsamt anpassat pianospel.
Problemen med klangbalans fanns också stundtals i Anders Larssons tolkningar av W Peterson-Bergers, A Petterssons och J Sibelius sånger. Han hade avsevärda röst- resurser, både i styrka och omfång, men överröstades ibland av pianot; dessutom textade han inte så bra, så det blev ibland svårt att hänga med. Största problemen fanns tyvärr i de inledande två sångerna av Peterson-Berger. Däremot kom två av A Petterssons Barfotasånger, riktiga vokala/instrumentala pärlor, att gemensamt tolkas mycket inkännande. Två sånger av J Sibelius krävde både stort röstomfång och varierat dynamisk frasering, krav som båda exekutörerna uppfyllde med råge.
Matti Hirvonen spelade solo 5 danser ur 25 norska folkdanser och sånger i E Griegs arrangemang för piano. De härliga arren spelades i tät följd med omväxlande delikatess, extrem fingervighet och rejäl urkraft. Underbart!
De avslutande fem sångerna av W Stenhammar kom att bjuda på kvasi-folkloristiskt burleskeri, lycka och elände. Lycklig och olycklig kärlek och sinnesförvirring fanns också med. Alla tre artisterna gjorde bästa möjliga av den känslostarka musiken. Det blev inte ett direkt ?lyckligt slut? i och med den sista tragiska sången, men pub- liken jublade ändå och belönades med extranummer, riktiga klassiker. Så slutet gott, allting gott!
Alfvénsalen:
Karin Ingebäck
Anders Larsson
Matti Hirvonen
12 april
Karin Ingebäck
Anders Larsson
Matti Hirvonen
12 april