Svajigt, och svårförglömligt
De gamla heavy metal-kämparna Judas Priest bjöd på en växlingsrik, svajig och svårförglömlig kväll i Globen, skriver Björn Lövenlid.
Sångaren Rob Halford och gitarristen Glenn Tipton.
Foto: Fredrik Persson/Scanpix
Det här är en recension. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Bandet förfogar inte bara över en svåröverträffad låtkatalog och musiker som förmår förena erfarenhet med en framåtblickande kämpaglöd.
Det som framför allt skiljer Judas Priest från övriga heavy metal-giganter är frontmannen Rob Halford, ondskans överstepräst, en vokal anomali iförd läder och nitar, en unik artist som egentligen är fyra olika sångare i en, minst.
Under lördagens öppningsnummer Nostradamus, från det färska konceptalbumet med samma namn, klampade han in på scenen i en glittrig läderrock, tungfotad och med ett upphöjt lugn. Medan gitarrerna larmade och Globen kokade i ett okontrollerat kaos framstod Rob Halford som en övermänsklig domptör, en diabolisk despot omgiven av hårdrockssmittade blådårar.
När han sedan ställde sig i grundposen, en fot bak och en fot fram med böjda knän, och öppnade sin mun visste jag vad som väntade, ändå tappade jag hakan, ännu en gång.
Ena stunden lät rösten som om den var inspelad i ett blodigt grisslakteri, i nästa som om den kom från en djupt "growlande" dödsmetallmästare, bara för att sedan växla över till mäktigt rena toner med operavibrato.
Den ondskefulla rockens primadonna kraxade tidvis som en kräksjuk häxa i intensiva klassiker som mäktiga Metal gods, skräckinjagande Devil's child och den hårt drabbande speed metal-övningen Painkiller. Halfords stämma har visserligen tagit en del stryk och den har märkts av tidens tand. Ändå lät den förlösande fulsnygg live.
Högt upp på ett podium satt smatterbandsbatteristen Scott Travis, en trumslagare med den ovanliga egenskapen ambidextri (varken höger- eller vänsterhänt). Hans trumstockar flög ofta tre meter upp i luften och fångades upp med van hårdrockshand medan det atomursexakta trummandet fortsatte. Mycket yrkesskickligt.
Scenbygget gick i svart och rött med trappor och avsatser för Rob Halford att vanka runt på. Kontrasten mellan hans gubbiga kroppsspråk och hans desperata ångestkvidanden var enorm. I den närmast doom metal-flirtande, nedstämda Death gled han in på en tron och började tunggunga med huvudet. Det hör sannerligen inte till vanligheterna att man ser en "metalgud" headanga sittande.
Under extranumret Hellbent for leather mullrade Halford in på sin Harley-Davidson-hoj, precis som sig bör. Med sitt skrev tryckt mot skinnlimpan och med sin läderkeps käckt på svaj, predikade han läderfetischismens lov. Publiken svalde budskapet med hull och hår.
Det blev en osannolik kväll, precis som väntat, och även om det fanns uppenbara tillkortakommanden och dissonanser i gruppens framträdande så lyckades de hamra in en upplevelse hos åhörarna som de lär bära med sig länge.
Mitt huvud dunkar i alla fall fortfarande av en musikalisk baksmälla, efter att ha avnjutit allsångsfavoriten Breaking the law utan öronproppar.
Judas Priest
Globen, Stockholm. Lördag.