Visan med sina historieberättande texter och fokus på melodi snarare än instrumentering har ett rikt arv bakom sig. Vi talar om den svenska visskatten där namn som Olle Adolphson, Cornelis Vreeswijk och Mikael Wiehe bara är några på en lång gedigen lista. Under namnet Visturnén hade en samling svenska vissångare i olika generationer slagit sig samman för att ge sina tolkningar av genren, och besökte Katalin på lördagskvällen.
Tillsammans öppnade de med en låt skriven för turnén, en hyllning till textförfattare som gått före och visat vägen. Dessvärre föll denna ganska platt. Numret kändes orepeterat och det var många blickar ner i fusklapparna. Eventuellt hade det varit charmigt efter en lång lyckad konsert där förlåtelsen är stor, men inte som ett öppningsnummer. Den något svajiga känslan hängde kvar när Py Bäckman sjöng några av sina egna visor tillsammans med gitarristen Janne Bark. Den förra har låtar som ”Stad i ljus” och ”Gabriellas sång” bakom sig och den senare är Ulf Lundells trogna vapendragare. Tyvärr gav de nu ett ganska amatörmässigt intryck med sångstämmor som inte satt och utan att kunna låtarna ordentligt.
Skånska Anna Hertzman sjöng med stor inlevelse och med en röst som få, även om hennes visor kanske inte överraskade musikaliskt. I låten ”Om jag ska dö” glimmade det dock till. Konserten fick fart först när Ola Magnell rev av "Min häst har blivit sjuk", som nu har snart 40 år på nacken, vilket var lite symptomatiskt för kvällen. Det är de gamla goda visorna som berör, medan de nya känns mer som ekon av en svunnen tid.
Jack Vreeswijk lade tonvikten på sin kände fars låtar, en insats som gjordes med den äran. Men även om han försökt skapa egna versioner av klassiker som ”Somliga går med trasiga skor” och ”Grimash om morgonen” så var det ändå Cornelis vi hörde i såväl sångstil som mellansnack. Då var det kul att vi fick lyssna på bit där Jack skrivit musik till en av Cornelis gamla dikter, en melodi som passade utmärkt till den för Cornelis så typiskt vemodiga men på samma gång lättsamma texten.
Initiativet Visturnén bjöd på mycket god vilja och trevlig stämning mellan artisterna på scenen. Men när jag cyklade hem i natten var det ändå med känslan av att den svenska visan lever kvar i det förflutna och drömmer om gamla storheter.