Om en ensemble jobbat länge tillsammans uppstår med tiden ett samspel och en gemensam konstnärlig vision som metodiskt fått växa fram under intensivt musicerande. Stråktrion ZilliacusPerssonRaitinen, ZPR, stämmer väl in på dessa epitet; gruppen bildades redan 1999 och har sedan dess haft stora framgångar såväl nationellt som globalt.
Kvällens gästspel i Uppsala blandar repertoar från tre skilda sekler och inleddes med Hilding Rosenbergs ”Divertimento” från 1936. Lika mångsidig som tonsättarens verkförteckning är hans musikaliska uttryck, där stram modernism möter gäckande lyrik. Johanna Perssons kärva, maffiga violaspel i andrasatsen och Cecilia Zilliacus expressionistiskt ljudande violin över dunkla, hotfulla landskap var några av höjdpunkterna i trions superba klangbehandling av stycket.
ZPR arbetar ständigt med att utforska repertoaren för stråktrio och är i dagsläget uppe i över 15 beställda verk. Britta Byström, ett etablerat namn inom den svenska konstmusiken, har för ensemblens räkning specialskrivit ”Inte nudda golv” (2014), vilket som titeln anspelar på skildrar den fantasifulla leken och dess obegränsade uttrycksmöjligheter. Verket grundar sig främst på flageoletter (en teknik som innebär att man inte når själva kärnan i tonen) och pizzicatodialoger; musikerna jobbar mycket i de höga registren, långt från instrumentens respektive ”golv”, där det oväntade skapas fritt svävande ovan marken. Men den oförutsägbara barnsligheten kontrasteras stundtals av vackra, mer eftertänksamma partier, där också en liten gnutta av det skojfriskas inneboende allvar tittar fram.
Avslutningsvis framför gruppen sitt vida omtalade paradnummer, Bachs ”Goldbergvariationerna”, ursprungligen komponerade för cembalo men här i ett elegant arrangemang för stråktrio av den rysk-amerikanske violinisten Dmitry Sitkovetsky. Den inledande, rikt ornamenterade arian följs av 30 innovativa variationer, vars labyrintiska stämmor är en utmaning för både utövare och lyssnare att ta sig igenom med bevarat intresse. Trio ZPR demonstrerar dock varför de vunnit en Grammis för just denna tolkning; deras Bach har en intim närvaro, kännetecknad av ett osjälviskt spel med perfekt lyhördhet för varandras musikalitet. Friska episoder varvas med ett fåtal sorgkantade och ZPR behandlar dem alla organiskt, utan att någonsin falla i det maskinartade framförandets fälla. Det ryktas om att Greve Keyserling beordrade bland annat detta stycke som ”godnattmusik” för att kunna sova, men när arian återkommer och sätter punkt för aftonen känner man sig snarare mer levande än någonsin.