Suggestiv resa i öde ljudlandskap

Medan stormvindar rörde upp Uppsala och skapade en närmast filmisk katastrofstämstämning, bjöd konstmusiksatsningen Brus på det sista programmet för säsongen. I den första akten skapade SU-EN tillsammans med Lise-Lotte Norelius och Sören Runolf en improviserad performance genom att frammana olika ljud på en avskuren cistern. Detta blev en suggestiv resa till ett postapokalypsiskt ödelandskap där mänsklighetens avtryck bestod av ljudet av skrot som skrapade mot metall.

En studsboll kunde låta som en bomb och ett stålbands gnisslande blev som tortyr. De märkliga ljudeffekterna skapade en otäck stämning som förstärktes av SU-ENs kvävda väsanden. Det blev som en mardröm, tidvis outhärdligt, ödsligt och illavarslande. Detta var tveklöst också den bästa akten på kvällens program.
Som en bjärt kontrast var Stendhalsyndromet, en stillsam pianokonsert till en serie bilder. Namnet syftar en psykosomatisk effekt av vacker konst, men här var det en sakral upplevelse av naturen som stod närmare till hands: genom årstiderna och det gyllene snittets subtila framträdande som det matematiska beviset för skönhet.

Stillhetens lov var framträdande, ett förlopp utan mänskligt ingripande förutom möjligtvis det som en tvättkorg i en idyllisk sommarstuga kunde föranleda. Hela den här delen var som en idyll, som knappt berörde men ändå lyckades frammana en ren och enkel skönhet.
Sist ut var Leidi Misterie som med sin konventionella electronicapop kanske stack ut mest från de övriga programmet. Med skör stämma framförde Jennie Boije af Gennäs fyra låtar från bland annat den senaste plattan Our love, ackompanjerad av dragspel och ståbas.

Hon framförde även en cover på sin stora ledstjärna Björks låt All is full of love, och trots att avsaknaden av sin förebilds röstmagnitud, så blev det ändå stämningsfullt. Men konventionell får ändå bli slutomdömet för Leidi Misterie som egentligen inte gör något oväntat.