Suggestiv electro med Bonobo

Simon Greene under aliaset Bonobo spelade suggestiv electro i Konserthuset. Loretto Linusson såg en tät och kompakt konsert.

Bonobo på UKK.

Bonobo på UKK.

Foto: Robert Johansson

Konsert2011-09-05 14:56
Det här är en recension. Åsikterna i texten är skribentens egna.

Simon Greene alias Bonobo (efter den hypersexuella dvärgschimpansen) har under det senaste decenniet räknats som ett av de mer framstående namnen inom den så kallade downtempo-electronican. I och med fjolårets släpp av det fjärde studioalbumet Black Sands har Bonobo även nått en bredare publik utanför klubbscenen. Mycket till tack är det förstås att Bonobo har börjat göra livespelningar tillsammans med ett fullfjädrat band. Under aktuell turnésäsong där han bland annat besöker ett par europeiska musikfestivaler gör han sitt enda framträdande i Sverige här i Uppsala. Spelningen blir också det sista liveframträdandet för i år. Utöver en ensemble bestående av trummor, klaviatur, gitarr och blås har han med sig soulsångerskan Andreya Triana vars solodebutplatta som släpptes i fjol producerades av just Bonobo.

Strukturen på musiken är så enkel men ändå så komplex – en slinga spelad på exempelvis elpiano eller elgitarr utgör stammen jämte ett backbeat och bas.upplevs som mer organisk på skiva än vad det gör live. Om denna grundstruktur upplevs som mer organisk på skiva – som ett blodomlopp och nervsystem - så blir liveupplevelsen besjälad av de särdeles skickliga blåspartierna. Resultatet är meditativt och suggestivt utan den där sömniga loungekänslan som lätt uppstår av den mer jazzbetonade typen av elektronisk musik. I tankarna fördes jag tillbaka till det tidiga nittiotalet och artister som Massive Attack och hip hop-bandet A Tribe Called Quest. Andreya Triana sjöng i en handfull av låtarna med en röst som var luftig som Sades men med färg av Billie Holiday. Det var befriande att en så pass skicklig sångerska inte tog över så att bandet blev komp till henne, utan hennes röst var lika mycket ett instrument som gick att manipulera med reverb.

Tanken var att konserten skulle hållas i konserthusets stora salong. Jag gissar att det beror på tämligen låg publikuppslutning som den blev flyttad till b-salen. Å andra blev det betydligt kompaktare stämning i den mindre salen och en och annan som inte kunde hålla sig från att dansa.

Bonobo
Konserthuset, Uppsala
söndag 4 september

Bäst: Det sinnesjuka saxofonpartiet mot slutet av konserten
Sämst: Bonobo har lite halvkass publikkontakt. Men det gör egentligen inte något.