Det började något sånär med Bodamelodin till Bereden väg.. i A Nybergs arrangemang men sedan följde flera besvikelser på rad. O Olssons välkända Advent hade sin ljuspunkt i färgrik orgelklang, medan kören lyckades sjunka med c:a en halv ton i sin första insats.
De två följande sångerna, dubbelköriga motetter av Palestrina resp. A Gabrieli, klingade fint i hög respektive låg kör, men dynamiken var på tok för enformig. Ett Alleluia av E Whitacre framfördes (bortsett från bra tenorsolo) märkligt statiskt och oinspi- rerat. J Weirs fritonala sång, med gammalskotsk huvudtext där omkvädet Illuminate, Jerusa- lem också gav sången dess titel, sjöngs med snabb deklamation och roliga, korta orgelinpass i slutet på varje strof.
Kör och orgel tillsammans i Make we joy now av M Archer, en glädjerik, carol-liknande praktfull sång satte effektivt punkt för första konserthalvan. Därefter spelade Canning solo en julpastoral-liknande komposition i fransk klanglig och frasvirtuos stil; elegant och för- trollande. Tre julsångsklassiker framfördes mycket vårdat, allt krönt av O Olssons skickligt varierade arrangemang av gamla julvisan Guds son är född i bra tolkning. R Sunds suveräna arr. av Pererik Moraeus´ sång Koppången har hunnit bli klassiskt med sin melodiförflyttning alt – sopran – alt, och kören gjorde den all rättvisa.
Två relativt nykomponerade carols satte både snärtig och livlig punkt på en konsert som förutom några oväntat likgiltiga sånger också bjöd på den pompa och glädje vi förväntar oss av en högtid till minne av Kristi födelse