Stressterapi i Berwaldhallen

Berioadepten Francesconi, numera kompositionslektor i Malmö, skrev egentligen Sea shell till dirigenttävlingen Eric Ericson Award i fjol, men fick chansen att arbeta om det på beställning av Östersjöfestivalen. Och det är ett alldeles utmärkt stycke musik. Grundstämningen är ganska lyrisk på ett sätt som känns väldigt italienskt. Ackordiken är stundtals kärv, men stämföringen är snarast horisontellt tänkt med långa melismer i fraserna, och uttrycket blir sammantaget rätt harmoniskt och mycket plastiskt.
Här finns gott om associationer till havet. Stämgrupper drar metriskt åt olika håll, som havets komplexa vågrörelser får vattensjok att dra i varandra när de följer sin egen rytm. Smarta vokaleffekter trollar fram mumlet av vågskum som drar sig tillbaka nedför stranden, och rasslet av sand över snäckskal - eller varför inte krabbor? Det är snyggt skrivet och smidigt hanterat av Radiokören under Putnins, som håller rörligheten uppe.

Kommer ni ihåg för några år sedan, när lågprisskivbolag slog mynt av att pracka på stressade stadsbor inspelningar med sjungande munkar? Genialiskt nog var det enkel musik som sjungs dagligen i tidegärden i Europas kloster sedan medeltiden. Bara att tappa på burk. Rachmaninovs seriösa sättning av Chrysostomosliturgin - en av den ortodoxa kyrkans mässvarianter - är en enda lång avkopplingskur, bländande vacker men inte särskilt krävande för lyssnaren. Men det kräver också en kör på en nivå som inte låter dig sälja skivorna i trepack för 99 spänn.
Tjajkovskij tonsatte liturgin redan 1878, men fick kyrkan på sig. Rachmaninov, som inte gjorde sig känd som särskilt religiös, såg till att inte hoppa över skaklarna och höll formen strängt. Här finns ingen plats för effekter, inga kärva intervall som kan ge lite spänning, bara djupt andlig musik som flödar på och vaggar in dig i klangen. När sättningen möter ett skandinaviskt klangideal i Oscarskyrkan blir det snudd på för honungslent för öronen, men den är ju inte mindre vacker för det. Bara att sätta sig bekvämt och låtsas att man har gurkskivor på ögonen.

Lettiske Kaspars Putnins som dirigerat stycket på flera håll i Europa sätter flödet snyggt i händerna, lugnt, plastiskt och ändamålsenligt. Det kliar i mellangärdet på oss körsångare i publiken - alla stämmor ligger så bra för rösterna, allt är oerhört vokalt skrivet och gör det lätt att sjunga riktigt starkt utan att trycka på för mycket. Och andrebasarna får ogenerat släppa fram sitt allra lurvigaste ryska traktorjag. Språket och de polyfoniskt överlappande fraserna ger en säreget flödande kvalitet, och Radiokören gör ett bra arbete med att hålla uppe ett tjockt legato även när det är mycket kyrkslaviska som ska få plats. Mest beröm förtjänar den utmärkta klangen i svagare nyanser, från mezzoforte och uppåt gör Oscars rika akustik mycket av jobbet. En del skärpa och pregnans mattas mot slutet, men det är inget att bråka om i ett så långt verk.

Stressterapi i Berwaldhallen

ÖSTERSJÖFESTIVALEN. Radiokören under Kaspars Putins ordnade lite stressterapi på Östermalm med Rachmaninovs Chrysostomosliturgi på lördagskvällen. Och Luca Francesconis beställningsverk Sea shell visade sig dölja en liten pärla.