De tre symfonierna har alla programmusikaliska titlar, men är snarare skrivna som ett sätt att prova de för tonsättaren ännu obekanta orkestermusikerna vid slottet Esterháza. Sålunda kom det första verket, Haydns Symfoni nr 6 D-dur Morgon, mest att upplevas som ett eko av barocktidens sinfonia concertante med viktiga konsertanta insatser av såväl violin och cello som samtliga blåsare. Efter en inledande något skev intonation kom orkestern att spela med både elegant finess och engagemang.
I andra verket, Symfoni nr 7 C-dur, f
I fantasins/musikens värld finns ingen logisk tidsföljd; det är alltså naturligt att natten kommer före kvällen under en konsert. Den skotska, snart 80-åriga tonsättaren Thea Musgraves år 1968 komponerade Night Music för kammarorkester fick alltså ge en nutida aspekt på ett konsertant utnyttjande av klangresurser. "Natt kan vara (mar)drömmar, glimtvis eller i block. Det åligger varje lyssnare att med fantasins hjälp skapa en egen tolkning av det ljudande landskapet" förklarade Roy Goodman som önskade oss "sweet dreams."
Med ett ytterst måleriskt kroppsspråk styrde han orkestern genom detta ständigt skiftande klanglandskap. Vila - oro, skarp dissonans - mjuk konsonans, skiftande klangfärger. Både ensemblemedlem och solist; det sista gäller i högsta grad för de två hornisterna som i extrema ton- och styrkelägen fick driva såväl orkester som lyssnare. Strålande spelat av alla.
Så avslutade ?Papa Haydn? konserten åt oss med sin mer konventionella Symfoni nr 8 G-dur ?Kväll?. Nog fanns det roliga soloinsatser; Staffan Sjöholms vidunderliga kontrabassolo i menuettens trio eller sista satsens batalj mellan Klara Hellgren, violin, Sarah Lindloff, flöjt och Lars Frykholm, cello. Det stormade bra fram till ett abrupt slut; en omtumlande kväll var det!