Strålande humoristisk ukulelekonsert
Åttamannagruppen The Ukulele Orchestra of Great Britain bjöd på en strålande föreställning med lika doser humor och musik, skriver Stefan Warnqvist.
The Ukulele Orchestra of Great Britain, en åttamannaorkester med enorm musikalitet.
Foto: Hans E Ericson
Det här är en recension. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Ungefär så kändes det påfallande ofta under gruppens framträdande på Reginateatern på onsdagskvällen. Arvet från tvättäkta brittisk humor har gått från Monty Python via Rowan Atkinson rakt in i The Ukulele Orchestra of Great Britain. Det är lika mycket en kväll i humorns tecken som i musikens.
Efter andra låten frågar en av medlemmarna om publiken kan höra basukulelen. När svaret blir ja ber han om ursäkt och lovar att de ska göra bättring. En annan medlem säger med allvarlig min att hon vill hylla pionjärerna bland kvinnliga ukulelespelare - som till exempel Marilyn Monroe, Jeanne d'Arc, Brontë-systrarna och Tony Blairs fru Cherie.
De spexar, spelar på grannens ukulele, byter instrument med varandra. Ett stycke presenteras som "free jazz" med förklaringen att de inte får betalt för att spela just den. Under deras obetalbara version av Nirvanas Smells like teen spirit headbangar sig gruppens äldste medlem energiskt genom refrängerna.
Under all humor finns dock även enormt mycket musikalitet. Klangen av åtta ukulele som spelar olika stämmor liknar inte något annat i musikväg. Repertoaren innehåller allt från Talking Heads Psycho killer och Bill Haleys Rock around the clock till gammal stumfilmsmusik och diskodängan Yes Sir, I can boogie. Lyssnar man på deras arrangemang blir deras storhet uppenbar även utan humorinslagen - men visst förhöjer de stämningen!
Kombinationen engelsk humor och absurd musikalitet kunde inte ha fungerat bättre en ukulen, förlåt kulen, oktoberkväll som denna.
The Ukulele Orchestra of Great Britain
Reginateatern, Uppsala, 17 oktober
Reginateatern, Uppsala, 17 oktober