Stort i litet format

För många är Steve Forbert mest känd för låten Romeo's Tune som nådde en aktningsvärd elfteplats på Billboard. Året var 1980. 28 år senare står Forbert ensam på Katalins scen med sin gitarr och munspelet fastspänt vid hakan. Först blir jag något besviken när jag inser att han har lämnat bandet hemma. Och till en början är konserten en aning vinglig. Forbert får inget fast grepp om den något pratiga publiken. Men en gammal räv skräms inte så lätt. Forbert påpekar helt enkelt att han försöker sjunga några sånger och skulle uppskatta om folk lyssnade. Det blir startskottet på en resa som bara blir allt trevligare för varje låt.

Forbert är ingen Bob Dylan vilken han ibland jämförs med. Långt därifrån. Han saknar Dylans intellektuella skärpa och texter som borde belönats med Nobelpriset för länge sedan. Men Forberts röst är ett par divisioner behagligare än Dylans nasala röst som jag aldrig riktigt har kunnat ta till mig. Det finns en närhet och värme som är tilltalande i Forberts gatumusikantdoftande singer/songwriter-stämma. Hans energiska gitarrspel och naturliga sväng gör att jag snabbt glömmer saknaden efter ett kompband.

Forbert kunde, med en något högre nivå på komposition, spelteknik och texter, vara en Jackson Browne, Paul Simon, Warren Zevon, Pierce Pettis, Jack Williams eller rentav en enklare Springsteen. Dock har han en inbjudande ärlighet som är unik och som i nämnda Romeo's Tune, Middle Age, Starstruck och bluesiga Oh, Yesterday botar alla bekymmer. Kvällens höjdpunkt heter dock Mexico från Streets of This Town (1988). Större än så blir det nästan inte i det här lilla formatet. Forberts folk-blues-country-rock är kanske inte den mest komplicerade och finessrika musiken, men en sådan här afton duger den alldeles utmärkt. Ibland behövs inget mer.

Stort i litet format

Stundtals botar Steve Forberts ärlighet alla Hanif Sabzevaris bekymmer.