Storslagna gäster firade 200-åring

Robert Schumann, som kunnat fira sin 200-årsdag i år om han hade fått ha hälsan, ville från början själv bli konsertpianist. Nu räckte hans talang som musiker inte riktigt fram, men han gifte sig som 30-åring med Clara som var en av sin tids främsta pianister. Han kom också att tillägna henne mycket av sin musik och hon uruppförde en hel del av den.
Kanske ansträngde han sig därmed också lite extra för just det instrumentet, det är där han gör sig bäst. Pianot kom ju också i den starkt framväxande borgarklassen på 1800-talet att bli ett statustinstrument. Det förväntades allt mer att inte minst kvinnorna skulle kunna spela åtminstone till husbehov.
Här kom Schumann in i rätt tid. Inte minst är hans repertoar för solopiano stor. Jag hade hoppats på något extranummer av den varan med suveräne Ronald Brautigam, när han nu ändå var på plats.

Fast vi fick förstås höra den fina Pianokonserten i a moll. Här excellererar Schumann i de romantiska idealen: smäktande vackra meloditeman, stora kontraster i dynamik och harmonik, med- och motspel mellan orkester och piano. Den romantiska förkärleken för att modulera från grundtonarterna och förkasta klassicismens regler om att återvänta till starten igen var högst påtaglig. Eftersom Schumann var en hoppfull romantiker lät han oftast starten i moll få övervinnas av dur.
Ronald Brautigam kastade sig ut i de grandiosa startackorden och hade full kontroll över de ingående elementen stycket igenom. Hans händer rann som vårbäckar över tangenterna och hans spelstil med det stora håret och inlevelsen stämde säkert bra med vad som var tidens ideal när musiken skrevs också. Detta även om han inte imponerade lika fullt ut som Schumanntolkare som han gör som Beethovendito.

Energiknippet till dirigent, brittiske Roy Goodman, visade sig från sin bästa sida tillsammans med den välljudande Kammarorkestern. Från konsertkvällens inledande Ouverture, Scherzo und Finale, där man från start tog tag i de tvära känslokasten, och till avslutande Symfoni nr i 4 d-moll var det väl tillvaratagen kraft. Goodman ser jag gärna som dirigent oftare än vart tredje år. Hans fryntliga framtoning hjälpte också till att skapa stämningen.

Höjdpunkten under kvällen kom att bli Introduction und Allegro appassionata, benämnd Konzertstück für Klavier und Orchester där samspelet mellan solist och orkester främst som mest kom till sin rätt.

Storslagna gäster firade 200-åring

Dur vann över moll. Förmodligen England aningen över Holland också, på poäng. Björn G Stenberg fick hur som helst starka vårkänslor av Robert Schumanns romantiska musik när den framfördes så eminent av Uppsala Kammarorkester med de prominenta gästerna Ronald Brautigam och Roy Goodman.