Videon är inte längre tillgänglig
The Soundtrack Of Our Lives tog farväl av Uppsalapubliken med hjälp av en stor musikalisk arsenal, som utnyttjades till fullo, skriver Björn Lövenlid.
Idén att kombinera ett rockband och en symfoniorkester låter oftast bättre på papperet än i verkligheten. Allt för ofta slutar det ungefär som när Metallica i ett av sina många megalomaniska infall spelade tillsammans med San Francisco Symphony Orchestra: Rockbandet försökte överrösta orkestern och vice versa till dess att ljudbilden blev en kakafonisk kökkenmödding som alla förlorade på.
När The Soundtrack Of Our Lives tog med sig Gävle Symfoniorkester till Uppsalas Konserthus föll de lyckligtvis sällan ner i den fällan. Påfallande ofta fick i stället orkestermedlemmarna sitta tysta med instrumenten i sina knän och vänta på sin tur.
I stället för att släta ut och smeta över musiken med stråkar så utnyttjades de till att förstärka specifika, känslostarka partier eller att göra redan maffiga crescendon ännu maffigare. TSOOL-klassiker som Instant Repeater 99 och Second Life Replay lät större och mäktigare än någonsin.
Konserten var i två akter och publiken bestod till 95 procent av sittande, väluppfostrade fans som nickade i takt med musiken. När någon medlem av de övriga fem procenten försökte stjäla showen genom att föra en högljudd dialog med musikerna på scenen så gav bandets frontman Torbjörn ”Ebbot” Lundberg svar på tal: ”Är du Måns Ivarsson från Expressen? Snart kommer Per Bjurman. Akta dig!”.
Flera gånger under kvällen så visade också Ebbot att han är något av en unik uppenbarelse i svenskt musikliv. När han gapar med hela sitt skäggiga ansikte kommer det ut kraftfulla och smakfullt spruckna rocktoner med stråk av vemod i. Då är han en odiskutabel rockstjärna.
När han greppar mikrofonen för att snacka mellan låtarna däremot, så tittar han nästan förläget under lugg och mumlar fram halvt förvirrade sarkasmer likt en oförberedd åttondeklassare under en klassrumsredovisning. Sedan sjunger han igen, och strålar.
Alldeles för många har liknat hans uppenbarelse vid Jesus genom åren, men när han placerade sin tamburin ovanpå huvudet likt en törnekrona, ställde sig med benen tätt ihop och sedan fällde ut armarna, gick det inte att undgå att tänka i de banorna ännu en gång.
Eftersom bandet har lovat att lägga ned verksamheten om en dryg månad bestod spelningen av idel tillbakablickar, från mitten av 1990-talet och framåt. Bland annat var det slående hur trogen sitt ursprungssound gruppen trots allt har varit genom åren, hur de trots en mängd varierade låtutflykter ständigt har varit rotade i 60- och 70-talens psykedeliskt influerade rock.
Ett par meter bakom Ebbot satt den alltid lika spirituelle klaviaturmästaren Martin Hederos och smyckade ut rocken med små melodier inuti melodierna. Han har alltid varit en mycket viktig byggsten i den framgångssaga som är, och snart var, The Soundtrack Of Our Lives.
Det här var en storslagen sorti.