Och tro det eller ej, men när han och orkestern väl framförde Let it snow inne i Konserthusets stora klanglåda, ja då hade det också börjat drösa ner snöflingor över taket på densamma.
Julkonserter handlar om tradition och för Christer Sjögren har den här sortens spelningar blivit lika självklara vintertecken som mörker och tågkaos. Detta år hade han dessutom sett till att omge sig med ytterst pålitliga medarbetare, bland andra musikal- och schlagerpersonligheten Pernilla Wahlgren samt musikaliska renässansmänniskan Gunhild Carling.
Den förstnämnda bidrog med sin omvittnade, flickiga energi medan den sistnämnda återigen visade att hon bemästrar samtliga instrument som man kan blåsa i, inklusive den enligt mitt förmenande vederstyggliga säckpipan, och mycket mer där till.
Tillsammans bjöd de på en lyxig och generös julkonsert som till stora delar hade kunnat vara sponsrad av Förenta staternas turistministerium. Vi fick se reklambyråfoton på lyckliga amerikanska par, ett Central Park i snöskrud och förföriska nattbilder på Las Vegas paradgata The Strip.
Till det spelade orkestern blues, rock’n’roll, swing, gospel och allt möjligt annat som omisskännligen har emanerat från den stora kontinenten i väster. De riktigt frossade i amerikanska julevergreens, från Elvis Presleys Blue Christmas till den obligatoriska White Christmas där Christer Sjögren grävde riktigt djupt efter tonerna precis som gamle Bing Crosby.
Det rådde ingen tvekan om att forne dansbandskungen själv älskade det. Han har ju egentligen velat vara stor amerikansk entertainer ända sedan han för första gången hörde Elvis röst i en högtalare i Hagfors på 1950-talet.
När han slutligen tog in en bedårande barnkör i det glittriga extranumret, då rådde det heller ingen tvekan om att publiken också var nöjd med vad de hade serverats, en förvisso relativt rutinartad men ändå storslagen show med allt från frikyrkligt febriga frälsarsånger till Stilla natt på elgitarr.