Storartad lyrik kontra spänning

Två samtida tonsättare vilkas tonspråk gick skilda vägar stod på konsertprogrammet torsdag kväll i Konserthuset. Först ut Johannes Brahms och hans Pianokonsert nr 2 B-dur, ett verk där tonsättaren tydligt strävar bort från ytlig virtuositet och fram mot större integration mellan solostämma och orkester. Därmed inte sagt att solostämman skulle vara lättspelad, långt därifrån! Kvällens solist Terés Löf skulle realisera den svåra blandningen av konsertant dialog och rena solopassager.

Dialogform innebär också viktiga soloinpass från orkestern; särskilt anslående var insatser från valthorn, oboe och- framför allt - dubbla cellosoli i tredje satsen. Terés Löf hanterade solostämman mästerligt, med vältaligt kroppsspråk samt ytterst känslig fingerteknik i virtuosa passager. Mest imponerade hon dock med den flödestätt uttrycksfulla lyriken. Mjukheten i tredje satsen och den fjärde satsens lekfulla elegans hos både orkester och solist stannar längst kvar i minnet.

Kvällen andra tonsättare Carl Nielsen, 22 år yngre än Brahms, utvecklade med Brahms och Wagner som inspiratörer ett uttryckssätt med starkare harmoniska och melodiska spänningar. I hans Symfoni nr 1 g-moll från 1894 (samma år då de båda möttes) finns dessa spänningar ständigt närvarande. I de tre första satserna byggde orkestern tekniskt säkert i stora nyanseringsbågar och bra överblick av helheten. Särskilt vacker var bleckblåsarnas dubbla "koral" i tredje satsen.
I den aggressiva sista satsen ställdes hårdhet kontra mjukhet utförd i behärskad uppladdning fram till triumferande durslut med piccolaflöjt i skarp topp. En ytterst precis och säker tolkning: det är dock inte utan att man saknar en viss hämningslös temperamentsfullhet ibland.

Storartad lyrik kontra spänning

Terés Löf imponerade stort som solist i Brahms pianokonsert vid torsdagskvällens konsert, konstaterar Anders Bragsjö.