Cellon löpte som en röd tråd genom det mesta när Uppsala Kammarorkester hade sin abbonemangskonsert på torsdagskvällen. Självklart i det att man framförde Antonin Dvo?áks superba "Cellokonsert i h moll", men även i det att dirigenten Daniel Blendulf startade som cellist innan han valde bort stråken för taktpinnen. Kompositören Arnold Schönberg hade själv cellon som huvudinstrument och Sally Beamish valde komponerandet då hennes lillebror till cellon, violan, blev stulen.
Nåja, det underbara instrumentet cello förtjänar att stå i centrum för det mesta, och ändå mer självklart när det trakteras av en sådan virtuos som Torleif Thedéen. Självklart var det en ynnest för Uppsalapubliken att få höra denne musiker som annars har världen som sin arbetsplats. Ett extra privilegium också att man valt Antonin Dvo?áks oerhört vackra andra cellokonsert - den första verkade han själv vilja glömma bort.
Verket blev det sista han skrev under sin period i USA, och någonstans känns musiken som fylld av längtan till Tjeckien igen. Här finns en del folkmusikaliska melodifragment och andra satsens melankoliska stämning bidrar till känslan. För en cellist har verket också allt av utmaningar man kan önska sig: snabba löpningar av ekvilibristik, sublimt vackra passager, spel över hela registret och mycket mer. Fast för Torleif Thedéen såg det ut som den lättaste sak i världen att få fram alla dessa toner i perfekt samklang med den följsamma orkestern när fingrarna dansade över strängarna.
Musiken var också som ett perfekt soundtrack till den efterlängtade vårvärme som dagen bjudit på. Det kunde också behövas efter Sally Beamish fritt hållna verk "Whitescape" som inledde konserten. Det skildrar den sibiriska tundra där Dr Frankenstein vandrar i jakt efter sin skapelse, musik i tvära kast utförda på en del ovanliga instrument: mortel, klubbor direkt på pianots strängar och basfagott.
Arnold Schönberg filade länge på sina "Kammarsymfoni Nr 2", men fick den aldrig att bli lika självklar som till exempel "Kammarsymfoni Nr 1" eller hiten "Verklärte Nacht". Men han hade inte behövt var så hård mot sig själv, finlirande Kammarorkestern under en hårt arbetande Daniel Blendulf gjorde den till en upplevelse i sin egen rätt, särskilt i snudd på pastoralt sköna första satsen.