Stor stjärna i litet format

Det finns många fantastiskt duktiga musikalartister världen över, men det är förvånansvärt få som har blivit världskända namn. I stället är det ofta kompositörerna - Andrew Lloyd Webber, George Gershwin, Björn och Benny för att nämna några - som har blivit legendariska.
Elaine Paige tillhör ett av få undantag, en hårt arbetande brittisk sångerska som plötsligt tilldelades den prestigefyllda titelrollen i musikalen Evita 1978 och sedan dess ständigt har opererat i musikalvärldens översta skikt.

Den i dag 64-åriga stjärnan öppnade sin Uppsalakonsert med svängigt lekfulla numret Allt that jazz ur Chicago, en varm och välljudande inledning som genast fick upp temperaturen, även om det väl inte är som jazzsångerska Elaine Paige briljerar mest.
I generösa och hjärtliga mellansnack fortsatte hon sedan att berätta historien om tjejen som fick chansen och tog den, som fick förmånen att uppfylla sina drömmar flera gånger om, både på Broadway och West End. Det hade lätt kunnat bli en ganska förutsägbar framgångssaga, om det inte vore för Elaine Paiges avväpnande personlighet och humor.

Hon berättade om när självaste drottningmodern Elizabeth räddade henne ur en pinsam situation och om en musikal på temat för tidig utlösning (”den tog slut redan i första akten”). Samtidigt gav hon prov på ytterligare självdistans när hon gång på gång påpekade att hon faktiskt är ganska kortväxt.
Framför allt framförde hon dock musikalhits och hon gjorde det med pondus, uttrycksfullhet och rutin. Paradballaden Don’t cry for me Argentina kändes emellertid lite klen med den sättning som Uppsalapubliken bjöds på, nämligen en kvartett bestående av piano, bas, gitarr och flöjt. Det var svårt att tänka bort originalets massiva stråkar.

Desto maffigare lät det dock när hon sjöng publikfavoriten I know him so well ur Chess, i grunden en ganska enkel poprefräng kompletterad med genialiskt vemodiga verser av melodigeniet Benny Andersson.
Mitt personliga favoritnummer var annars Edith Piafs dramatiska Hymne à l’amour, eller If you love me (Really love me) som det heter på engelska. Med sin välartikulerade stämma, sin pondus och sitt laddade kroppspråk lyckades Elaine Paige föra fram den mästerliga kompositionens olika temperamentsvängningar, melodifigurer och känslolägen långt bak i bänkraderna.
Inte ens kvällens mest givna crescendo, klassiska Memory ur cats lyckades överträffa det.

Visst fick Uppsalapubliken en rejäl dos glitter, glamour och världsvan professionalitet som den inte brukar serveras mörka tisdagskvällar i februari. Men här och var saknades ändå det stora pådraget, jätteorkestern, kostymerna, scenografin.
En liten bit Broadway är dock i sanning mycket bättre än inget Broadway alls.