Vid sidan av en handfull hits på 60-talet har hon haft ett rätt anonymt artistliv, men i Uppsala behöver hon bara äntra scenen för att de flesta ska inse att de är med om något stort. Och när hon greppar micken och börjar sjunga går det inte att missa att hon är en av soulens största artister. Bettye LaVette har en klassisk soulröst, men med ett djup, en svärta och en kraft som gör att den knockar allt i sin väg.
Efter att ha varit nästan bortglömd av både branschen och publiken i nästan två decennier gjorde LaVette comeback in i rampljuset igen med ”A woman like me” 2003. Och med det Joe Henry-producerade albumet ”I’ve got my own hell to raise” tog hon sig in på årsbästalistor över hela världen 2005.
Tre album senare satt Joe Henry i producentstolen igen när nya ”Worthy” kom till. Även den här gången gör LaVette covers av några mindre kända låtar av kända artister, nu bland andra Bob Dylan, The Rolling Stones och The Beatles. Och återigen gör hon låtarna till sina genom att tolka dem med sin typiska blandning av soul och blues.
”Worthy” är ett album med flera starka stunder, men det lever inte upp till den förra Henryproducerade skivan. Bettye LaVette själv är dock så nöjd med det att hon kör skivan från början till slut i samma ordning. Ett kul grepp, men det hade varit ännu roligare om albumet hållit högre klass. Som det är nu motiverar det inte att ta över en hel konsert.
Men man får inte glömma att en orsak till att Detroitartisten vid 69 fortfarande brinner för musiken är att hon länge gjort som hon själv har velat och inte bara lyssnat på publiken. När hon väljer låtar tar hon inte de kändaste med stor hitpotential utan de hon anser att hon kan göra ett bra jobb med och live sjunger hon det hon vill. Samtidigt är det sannolikt också orsaken till att det stora genombrottet aldrig kommit.
På konserthuset, som är ungefär halvfullt, gör bandet sitt jobb och Bettye LaVettes röst är fenomenal. Hon berättar om låtarna, kör musikquiz med publiken, dansar och skrattar mycket. Rent artistmässigt har hon knappast varit bättre.
Och klassikerna kommer i extranumret. "My man—he's a lovin' man", som hon spelade in som 16-åring 1962 och ”Let me down easy” från 1965. Tillsammans med Sinead O’Connors ”I do not want what I haven’t got” får de mig att fantisera om en vanlig konsert med ett bredare låtval, där det senaste tio årens vassaste stunder inte hade utelämnats.