Glasvegas och Sverige har en vacker kärlekshistoria ihop. Redan från början, när de fyra skottarna från Glasgow gjorde succé med sitt debutalbum, var deras popularitet som störst hemma i Storbritannien - och här i Sverige. När deras andra album inte riktigt gjorde samma succé på hemmaplan, milt uttryckt, så gled det ändå upp på albumlistans förstaplats här. Stjärnan i toppen av julgranen blev förstås när de relativt nyligen anlitade en svensk trummis, Jonna Löfgren från Boden.
Rent musikaliskt är denna symbios ingen självklarhet. Under konserten på V-Dala nation i Uppsala kunde man lika gärna varit på studentkåren vid något universitet i mellersta England. Allt lät så ... brittiskt, och inte alls i linje med musik-Sverige våren 2012, som befolkas av elektrifierade björnstammar och soulartister med gubbkeps. Men kärlek är förstås inte alltid logisk.
Hursomhelst har Jonna Löfgren gjort ett gott arbete med killarnas svenska. James Allan inledde med ett "hur är läget?" och kom under spelningens gång att smickra in sig hos publiken med flera korta fraser, samt en osannolik vers av Apans sång ur Djungelboken på svenska och en allsång med Vem kan segla förutan vind. Så fort det blev tyst första gången utbrast publiken i en spontan Jonna-hyllning. Avslappnat var bara förnamnet.
Men de apade sig förstås inte bara. De spelade en väl vald variation låtar från debutalbumet (med Geraldine redan som andralåt), från andra albumet och också helt nytt och ännu outgivet material.
Det lät småskaligt. Chosefritt. De malande gitarrerna med sina 90-talsvibbar, James Allans karaktäristiska röst som ibland bröts. Tjutande rundgång, havererad gitarr, ett ursäktande "I'm sorry". Glasvegas betedde sig helt enkelt som ett band som tar sina arbetarrötter på största allvar och inte tänker brösta upp sig och bli stadiumrockare. Det starka scenljuset riktades rakt ut i publiken, vilket gjorde att de såg oss lika mycket som vi såg dem. Jämlikt tillbedjande, liksom. James kallade den entusiastiska V-Dala-publiken "galen" och höll ett kort men rörande tacktal om att få sina drömmar uppfyllda av alla som lagt sin tid och sina pengar på att komma och se dem.
Man skulle kunna tolka det som rock enligt jantelagen, där ingen ska sticka upp, vilket möjligen skulle ge Glasvegas och Sverige ytterligare en beröringspunkt. Men rock enligt jantelagen skulle förmodligen inte vara fullt så här kul att lyssna på, så jag föredrar att se det som rock som verkligen ser stora i det lilla.