Dresscoden är strikt i afton. Fluga, kavaj, hatt – det kan till och med skymtas en snyggt nedstoppad kravatt på en av medlemmarna. Stiligast av dem alla är som sig bör sångare Bo Sundström. Som i sin oantastliga kostym i 30-talsmått nästan framstår som en subtil Joe Hill-hyllning, såhär på 100-årsdagen efter arbetaraktivistens tragiska bortgång. När han senare under kvällen värdigt besjunger ”En ny skön värld” i ljuset från ”Pray for Paris”-symboler övergår han i en helt egen kategori av välbehövlig protest- och sorgesång.
Men Sundström behöver inte ta till några typiska agitatorknep för att nå fram. Piteå-sonen arbetar uteslutande med små bokstäver och har om sanningen ska fram utvecklats till en expert på att vända ut och in på i grunden ganska skrala röstresurser. Frasering, oförställd storytelling och finurlig lyrik som fäster likt klisterlappar i minnet, vare sig man vill det eller inte.
Förra gången undertecknad hade glädjen att uppleva orkestern var under fjolårets konserthusbesök. Då red man på vågen efter att Sundström blivit Bosse med hela svenska folket i Så Mycket Bättre. Denna spelning indikerar istället turnépremiär för nya albumsläppet ”Redo att gå sönder”. En skiva som på ett fint sätt inrymmer hela den Bo Kasperska ingrediensskalan: såsom avslappnande loungetakt, gypsy-sväng, lätt sofistikerad knäppa-fingrar-jazz, popstudsande melodier och lättuggad soul.
Recensionerna har varit genomgående positiva, men det är likväl slående hur Bo Kaspers fortfarande kategoriseras under en slags mysetikett. Som att gruppens funktion i första hand skulle vara som något trevligt radioskvalp i bakgrunden till surdegsbaket. Det stämmer i och för sig till viss del, men är samtidigt förminskande om en låtskatt som bär på fler bottnar än slappa söndagar i sängen.
Kanske kan vi ana just lite smolk i bägaren när Sundström i en passage skämtsamt ställer sig frågan varför en Ullevi-förfrågan, efter alla år av idogt slit och flängande, inte ställts i deras riktning. Nåväl, det blev i alla fall en fin låt av den där avundsjukan vid namn ”Tack för konserten (din jävel)”, som självfallet kröns av en revanschtröstande blåsorkan i Håkan-klass.
Även om låtarna från den nya albumgiven, speciellt Nile Rogers-gunget i ”Diskotek” och duetten ”Håll ut”, smälter in fint bland den för evigt karakteriserande 90-talsrepertoaren är ”Vi kommer aldrig att dö”, ”Allt ljus på mig” och ”Hon är så söt” svåra att undvika när höjdpunkterna i efterhand ska värderas.