Plura Jonsson får väl numera sägas vara en minst lika känd tv-kock som rockpoet. Jag som inte var vid fullt medveten ålder under Eldkvarns glansdagar associerar främst namnet Plura med bilden av en livsnjutare i bar överkropp (med ett glas Rioja i ena handen och ett grillbestick i den andra). På den tiden – för drygt tio år sedan – blev det ett dessutom ett himla hallå när det dracks alkohol på bästa sändningstid.
Under lördagskvällen fick Uppsalapubliken provsmaka en osedvanligt välkomponerad meny, bestående av uppfräschade Eldkvarn-låtar och ett supertajt band. Att Katalins ventilationssystem klappat ihop gjorde inte så mycket. Det var svårt att andas, men pulsen höjdes.
Med viss skepsis konstaterade jag att det inte stod ett trumset på scenen. Detta trots alla uppradade gitarrer, elbasar, klaviaturinstrument och effektpedaler. Man blir lätt orolig då den samlade erfarenheten säger att ljudbilden kommer vara obalanserad och stämningen en aning loj. När musiker uppenbart saknas brukar det vara tecken på en budgetkompromiss i hela produktionen.
Fördomar är dock till för att motbevisas. Keyboardisten Marcus Arborelius demonstrerar hur långt man kommer om man vet hur trumloopar ska programmeras. Den lilla omärkliga trummaskinens platta och mekaniska ljud gifter sig hur bra som helst med de akustiska och organiska inslagen i Pluras musik. Att valet föll på trummaskinen framför en levande trummis visar sig med andra ord vara estetiskt och väl genomtänkt.
En stor eloge till Plura som har den goda smaken att inte släppa med sig samma gamla musiker decennium efter decennium (till den grad att de får samma orubbliga kultstatus som artisten själv). Gitarristen – tillika Pluras son – Axel Jonsson, och nyss nämna keyboardisten är båda runt 30-strecket och har säkerligen andra musikaliska referenser än Pluras jämnåriga musiker. Basisten Jonatan Lundin lägger ner några tunga växelbasgångar som blir genialt svängiga i kombination med Arborelius trumloopar.
Plura har inte tappat livslusten, och det smittar av sig på stämningen under kvällen. Men till skillnad från många av sina svenska rockpoetkollegor har han inte heller hängt upp sig på idén om den eviga ungdomen. Pluras musik har fått mogna och utvecklas, och det lockar fram oanade kvaliteter – precis som när man lagrar ett exklusivt vin.