Stefani vägrar välja väg

Talangprogrammen på tv, som Idol och Fame Factory, har lärt oss att titta efter folks potential på trettio sekunder. Ge oss två verser och en refräng - jaha, där har vi en nolla, och där borta har vi nästa Mariah Carey. Trettio sekunder räcker. Sedan är det bara att skola in artistlöftet ordentligt i den valda rollen och vips är vägen utstakad.
Det systemet bygger på att en person antingen är det ena eller det andra. Antingen rockig, eller soulig, eller punkig eller ... ja, ni fattar. En artist som Gwen Stefani skulle passat dåligt in. Hon skulle framstått som någon som inte klarar av att bestämma sig, som borde skärpa sig och välja väg.

Det finns en tjusning i att inte välja. När Gwen Stefani hade sitt musikaliska uppvaknande satt hon hemma i Kalifornien, USA, och lyssnade på skaplattor med brorsan Eric Stefani. Hon var i tonåren och blev skafrälst. Brorsan hade ett band. Hon fick vara med.
Bandet skulle med tiden bli No Doubt. De spelade en slags collegepunkig ska-pop, Gwen blev den utåtagerande sångerskan med massor av spring i benen och en originell image: hon var en sprakande 50-talspinuppa och modern könsrollsrebell i ett. Hon var ingen typisk ska-artist, ingen typisk popartist heller. Så fort genombrottet var ett faktum och hitten Just a girl rullade på radio- och videokanaler västvärlden runt började folk viska i stugorna. Den där Gwen Stefani, tänk vad hon skulle kunna bli utan de där snubbarna i bandet. Hon skulle kunna bli ... något helt annat.

Inte långt senare började No Doubts fogar knaka. Gwens förhållande med basisten Tony Kanal tog slut och att arbeta tillsammans blev komplicerat. På No Doubts tredje album, Tragic Kingdom, handlade flera av låtarna om den brustna relationen. Gwen studsade inte runt lika mycket och i bandets videor framstod killarna i bandet mer och mer som Gwens timida kompgäng. Hon var helt enkelt inte längre sångerskan i ett ska-gäng, utan en sångerska i ett band med ska-fantaster som - till synes - motvilligt spelade ballader om krossade hjärtan. Om ryktena att bandet var sura för att Gwen fick all uppmärksamhet är sanna eller inte är förstås omöjligt att säga, men No Doubt skulle i vilket fall som helst inte hålla länge till. Gwen ville göra annat.

Fram trädde soloartisten Gwen Stefani. Hennes framtid var ljus och gräset på hennes stig grönt och otrampat. Ur skuggorna vällde det fram samarbetspartners som ville vara med när Gwen Stefani bytte väg. Namnkunniga producenter ville associeras med hennes solokarriär och hon dök upp som gästartist både i pop- och hiphopsammanhang. Dr Dre, Nellee Hooper och Andre 3000 är bara några som kände sig kallade. Och när debutsingeln What you waiting for? dök upp, bestående av tre minuter hämningslös pophysteri, fick folket i stugorna rätt. Se bara, så mycket Gwen kunde bli utan No Doubt. Hon är nästan som en ny Madonna! Designintresset gjorde henne ännu mer omtalad, det dröjde inte länge förrän hon hade skapat ett eget klädmärke och fick respekt i modekretsar. Kritiken hon fick i hemlandet för sin fyrmannaposse Harajukuflickorna (en stereotyp bild av fnissande japanska tonårstjejer, som hon dessutom använder som stum accessoar) hördes knappt bland succéapplåderna.

Sedan dess har Gwen Stefani haft svårt att leva upp till hajpen. Andra albumet The sweet escape var svagt i jämförelse. Och då menas svagt främst i jämförelse med bilden man gärna har av Gwen Stefani, som artisten med potential att bli så mycket mer. Artisten med potential att överraska genom att inte välja väg, utan göra allt möjligt. Gärna på en och samma gång, med ett skönt populärkulturellt kaos som resultat.

Stefani vägrar välja väg

ONSDAG. När Gwen Stefani kommer till Stockholm och Globen är det en megastjärna i popgenren och en hyllad modeikon som dyker upp. Fredag minns hur det började, med ska-plattor tillsammans med brorsan.