Starkt och svagt i Queen-hyllning
Killer Queens hyllningsshow till Queen i Konserthuset på fredagskvällen var en maffig upplevelse visuellt, men låtlistan var för mycket grundkurs 1A, tycker Stefan Warnqvist.
Foto: Emma Eriksson
Det här är en recension. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Brittiska kvartetten Killer Queen är, åtminstone enligt konsertens konferencier, unika bland de många turnerande grupper som hyllar Queen: "de har varken blåsare, körtjejer eller någon musikalhandling". Konceptet är fyra musiker och inget mer, en scen som är riggad att se ut som på förlagans Live Aid-framträdande för tjugofem år sedan och att det ska låta som på Queens spelningar på 70- och 80-talen.
Killer Queen har gått noggrant till väga. Medlemmarna är utklädda för att likna sina förlagor - till och med Freddie Mercurys överbett har kopierats.
Men det stannar inte bara vid klädsel, utseende och riggning. Sångaren Patrick Myers har studerat Mercurys energiska och teatraliska scenmanér och likheten mellan dem är nästan kuslig. Klädbytena är många, med allt från glittrande paljetter och svarta läderjackor till färgsprakande matadorkostymer. I mellansnacken kallade han gitarristen "Brian" och trummisen "Roger" för att ytterligare öka känslan av autenticitet.
Visuellt var det både maffigt och trovärdigt. Killer Queen lyckades övertygande med uppgiften att återskapa känslan av en Queen-spelning från mitten av åttiotalet. I synnerhet ljusspelet gav de rätta associationerna. Avsaknaden av de avancerade videoprojektioner som många andra hyllningsband använder gjorde att showen kändes tidstypisk.
Konsertens svaghet var låtlistan. En hyllningsgrupp borde kunna lyfta fram även mindre kända albumspår och sätta en personlig prägel på föreställningen, som Champions of Rock gjorde på sin Queen-hyllning i höstas. Genom att nästan bara framföra de största hitlåtarna framstod Killer Queens föreställning som grundkurs 1A i ämnet.
KILLER QUEEN
Konserthuset, fredag 26/3
Konserthuset, fredag 26/3