Lördagens rätt välbesökta konsert med trombonsolist Håkan Björkman och Linnékvintetten kan delas in i a) originalverk b) arrangemang. Arrangemangen skilde sig åt. Trots kryddad harmonik och ett obligat trombonsolo i mitten blev arrangemanget av Chaplins fina sång Smile rätt intetsägande att lyssna på. När alla avslutade konserten med att förvandla Rossinis Uvertyr till Barberaren i Sevilla till ett brasstycke med alttrombonsolo blev resultatet överraskande roligt och fantasifullt.
Kvintetten gav konserten en klatschig start med A Schnelzers fanfarliknande originalverk Con Forza. Extrem gestik, rytmik och tonomfång utfördes med eftertryck intill överraskande abrupt slut.
Konsertens absoluta höjdpunkter kom när Björkman antingen uppträdde ensam eller med kvintetten. Björkmans inträde på scen kom i samband med B Lynns klurigt namngivna stycke Doolallynatics för solotrombon. Instrumentets hela tonomfång, överlägsen läpp-, lufttrycks- och greppteknik, blandad lyrik och skrämsel, allt tolkades i virtuositet med humor.
Spanjoren j Colomers verk Diálogos Inmencionables blev dock konsertens obestridliga höjdpunkt. Ett slags tema med variationer i ständigt vidgad intensitet och svårighetsgrad (för alla). En med rätta hänsynslös självtillräcklighet i tolkningen.
Den lysande konsertens extranummer: Björkman sololirade på trombon till kvintettens komp Albans klassiska variationer över Karneval i Venedig (= Min hatt den har tre kanter), skrivna för pumpventilkornett och vansinnigt svåra för en sådan. Att få höra detta på trombon – man saknar ord... så stum av beundran säger jag inte mer.