Svensk rock kommer från Dalarna. I alla fall mycket av den. Och då i synnerhet den mer rotbaserade rockabilly- och rock’n’roll-varianten.
Enviken-baserade John Lindberg Trio lyckas dock med konststycket att inte bara gå hem i raggarbältet, utan också att bredda perspektivet (vilket avspeglas i den högst blandade publiken vid helgens framträdande i Uppsala, både unga och äldre).
Samtidigt som denna hårdjobbande trio har en självklar förankring i den amerikanska rotmusiken, såsom rockabilly, country och blues, har man örat öppet för tung gitarrdriven rock i vidare bemärkelse. Samt också en känsla för det melodiösa, ett skörare drag mitt i alltsammans. Ja, en mer komplett trio får man leta efter.
Lördagens spelning i Uppsala inleds med ett avslappnat, rullande sydstatsgroove, och stegras gradvis till ett urladdande, svettigt crescendo. Efter drygt tio år på vägarna och med sju album i ryggen har John Lindberg Trio publiken i sin hand.
Och däremellan är variationen stor – med fina sångstämmor och ett starkt melodiöst drag till exempel i ”Why dont’t you dance”, teenybop rockabilly med drag av Buddy Holly och Everly Brothers i ”Sweet Love” från trions senaste och kanske bästa album, liksom hårddrivande hetsig rockabilly i ”Double talking” och andra nummer.
Ett låt som ”Sing with us tonight” är typisk för trions bredd, med ett inledningsriff som hämtat från Frees 70-talsklassiker ”Alright now”, och sedan ett piskande cowboytempo i yster tvåtakt. Yeehaah! John Lindberg är själv en riffmakare av rang, något av en svensk Brian Setzer, och med förstånd att inte låta soloinpassen bli för långa. Senast tillkomne Nathanael Marcusson har ett enastående slappingdriv på kontrabasen, och kvar som rytmisk motor vid trummorna finns muskelpaketet Joakim Dunker, ett fenomen att både se och höra.
Förankring i den amerikanska rotmusiken ger botten och stadga, stundtals med ett berättande drag som minner om ikoner typ Johnny Cash, om kärlekshistorier och den där utsträckta vägen som leder nånstans bort mot horisonten.
Känsligheten i John Lindbergs röst får dock gradvis ge vika får ett publikfrieri som förtar nyanserna, och mot slutet av framträdandet är det fullt blåställ, varken mer eller mindre. Det hör till showen, och onekligen är detta en show som skulle kunna blåsa omkull stolarna på vilken Nashville-bar som helst (jo jag har varit där, på barstråket Broadway Street).