Den "officiella" invigningen av åttonde upplagan av Uppsala internationella gitarrfestival, denna gång efter en tredagars förfestival med inriktning på unga lovande gitarrförmågor, kunde knappast ha fått en starkare artistuppställning än John Williams och John Etheridge i ett osannolikt men magiskt möte i konserthusets stora sal. Den förstnämnde en av världens mest kända klassiskt skolade gitarrister, den sistnämnde en brittisk improvisationsmusiker med erfarenhet av såväl rock som jazz.
Nu är ju också Williams en gränsöverskridande gitarrist som vidgat sina domäner långt utöver den traditionella klassiska repertoaren. Härom året gästade han gitarrfestivalen med chilenska ensemblen Inti-Illimani, och onsdagskvällens konsert tillsammans med John Etheridge blev till en makalöst gränsöverskridande dialog med inslag av såväl musik från Cap Verde och Mali som gypsy jazz och John Williams egna, noggrant snittade melodiminiatyrer i senromantisk anda.
Mest hisnande var kanske de bådas tolkning Paul Harts tvåsatsiga Ludwigs horse, där de ledigt rörde sig mellan alltifrån flamencoinfluenser till elizabethanska drag, i ett spel som bar både en formell prägel och ett lekfullt melodiskt utforskande. Låt vara att Williams stod mer för det förstnämnda och Etheridge mer för det sistnämnda, men det fina var hur de växlade roller, skiftade solistfunktion och lät spelet byggas mer på den gemensamma texturen än det individuella utrymmet. Stundtals med uttrycket neddraget till anspråkslöshetens gräns, i ett intimt och avspänt växelspel.
Emellanåt bytte Etheridge till en elgitarr med mjuk jazzton, och lockade kvalitéer och skiftningar ur Mingus-låten Goodbye porkpie hat som man inte visste fanns där. Alltmedan Williams visade sitt mästerskap i en serie solovariationer med sina mycket exakta men känsliga förflyttningar på greppbrädan – en musikergigant som gärna arbetar med återhållna medel.
Deras konsert sent på onsdagskvällen föregicks av kanadensaren Erik Mongrain, årets representant för fingerpicking-genren. Den som väntade sig ett extrovert, publiktillvänt virtuoseri i stil med förra årets festivalgäst Don Ross blev måhända förvånad. Mongrains stil kan snarare beskrivas som introspektiv och lite hemlighetsfull, ett stundtals ganska lågmält spel som dock rymmer en myriad subtila detaljer i marginalen.
Här med prov på fintrådiga, virvlande repetitiva arpeggiofigurer såväl som rytmiska mönster med ena handen direkt mot instrumentkroppen så att det lät nästan som tablas. Och med en tapping-teknik där tryckningen mot instrumenthalsen gav tonen så att båda händerna kunde skapa tonfigurer oberoende av varandra – i konsertens sista nummer med gitarren i knät och en spelstil som Mongrain kallade för "lap-tappning", och som fick mig att tänka på det indiska instrumentet santor.
Förvisso fanns det tydliga influenser av mästaren Michael Hedges, inte minst i tolkningen av dennes The happy couple, men Mongrain visade sig ändå vara en högst originell gitarrist, vars subtila rytmiska och melodiska flöden kräver en viss närvaro hos lyssnaren.