Årets reggaefestival fick en minst sagt spektakulär final. Klockan hade hunnit passera midnatt när dancehallstjärnan Elephant Man och hans DJ Kevin med sound system tog plats på huvudscenen. Att avsluta festivalen med en artist utan musiker på en så stor scen kan tyckas som en chanstagning. Mycket ska till för att det ska bli lika starkt visuellt som musikaliskt.
Sådana farhågor kom dock snabbt på skam när Elephant Man drog igång. Han inledde med att uppmana alla som var för trötta för att partaja att sticka hem på en gång – själv var han redo att stå på scenen hela natten.
Elephant Man levde upp till sina ord, bjöd på ösig, syntdominerad partydancehall och stod inte still i många sekunder under det timslånga framträdandet. Han klättrade på högtalarna, rusade runt på scenen och bjöd upp kvinnor att dansa med honom. Inte heller sparade han på krutet när det gällde rösten. Men som allra sista låt sjöng han oväntat en smörig version av Burt Bacharach och Carole Bayer Sagers That’s what friends are for. Vid det laget var hans röst nästan helt sprucken, och just det gjorde att publikens allsång fick en extra mäktig resonans.
Tidigare på kvällen bjöds det på mer traditionell reggae, om än med modernare snitt. Queen Ifrica, Tony Rebel och Gyptian bjöd var för sig på förstklassiga blandningar av poppig dancehall och modern rootsreggae. Queen Ifrica lyckades genom sin starka, självsäkra och på samma gång sköra scenkarisma skapa en intim stämning med publiken från den stora festivalscenen. Med sina feministiska texter står hon också för något eget i reggaevärlden. I likhet med många andra av festivalens artister hyllade hon de norska terrordådsoffren med en låt, en finstämd tolkning av Bob Marleys So much trouble in the world.
Tony Rebel och Gyptian överträffade varandra i att framföra positiv rootsreggae. Med flera smäktande kärleksballader på repertoaren lyckades båda få fram det romantiska och sensuella i låtarna utan att förfalla till smörigt slisk. Deras respektive Bob Marley-covers, Soul rebel respektive Coming in from the cold, tillförde inte vidare mycket till orginialversionerna men fungerade å andra sidan utmärkt som stämningshöjare. ”Visst är det publikfrieri, men det är bra publikfrieri”, som publikgrannen uttryckte det.