Stående ovationer för Maria Verbaite
Giresta kyrka har just firat minnet av återinvigningen för 20 år sedan. Musikstiftelsen tillkom samtidigt. När man bestämde sig för att låta väletablerade artister och unga, lovande musiker och sångare växelvis stå för konserterna valde man ett koncept som blev mycket lyckat.
Foto: Patrik Lundin/Arkiv
Det här är en recension. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Maria Verbaite hade valt att öppna sitt program med Preludium och Fuga i b-moll, från Bachs Das Wohltemperierte Klavier I. Eftersom hon vid sina tidigare framträdanden ofta hållit sig till den virtuosa repertoaren var det intressant att höra hennes tolkning i denna genre. Med stor precision, i ett stramt och flödigt preludium och en tydlig fuga spelade hon denna komposition med god känsla för valörerna. Schuberts Impromptu i Gess-dur förde oss sedan in i den romantiska repertoaren. En klar och tydlig melodistämma togs fram över det mumlande ackompanjemanget.
I Rachmaninovs Moments Musicaux op. 16, nr 3 och 4 är det dynamiken som dominerar utspelet. Speciellt i det andra stycket, nr 4, sätts pianisten på svåra prov, galant avklarade av Maria Verbaite. Rent tekniskt tycks hon i stort sett helt befriad från tecken på svårigheter. Ännu mer tydligt blev detta i Liszts Ungerska rapsodi nr 12, musik som kan låta enkel men är ohyggligt svårbemästrad.
Det kändes vilsamt att efter paus få njuta av tre Lyriska stycken av Grieg, Ensom vandrer, Arietta och Trolltog. Åtminstone de två första är lugna, det tredje däremot ganska vilt, som det anstår troll som tågar fram över fjället eller genom skogen. Återigen blev det virtuost spelat av Maria Verbaite. I Liszts version av en av Paganinis etyder, den välkända La Campanella, gick det kanske lite för snabbt för att bli riktigt njutbart.
I Debussys Suite Pour le Piano har Maria Verbaite funnit ett verk som måste vara en stor utmaning för en ung musiker. Sju år tog det kompositören att fullborda sviten och många influenser har observerats, men framför allt fullbordade han genom detta verk sin egen stil. De två yttersatserna är tekniskt mycket avancerade och Maria Verbaite klarade utmaningarna med glans. Mellansatsen Sarabande spelades med fin känsla för de impressionistiska kvaliteterna i musiken.
Balakirev är inte så känd bland ryska tonsättare men han var samtida med t.ex. Glinka och Mussorgsky. Hans mest kända tonsättning är just den orientaliska fantasin Islamey som Maria Verbaite tagit upp på sin repertoar. Återigen har hon valt ett av dessa oerhört svåra stycken som hon än så länge kanske spelar mest för att träna sin tekniska briljans. Här finns säkert mer att hämta när det gäller tolkningen av de olika avsnitten.
Den fullsatta kyrkan belönade Maria Verbaites prestationer med stående ovationer som resulterade i ett extranummer, sista satsen, Alla Turca, i en sonat av Mozart. Kanske får vi en dag räkna in också Maria Verbaite i gruppen Girestastipendiater som nått världsrykte!