Stående ovationer för Galantes

Gunnar Tibell lyssnar till ett kärt – och populärt – återbesök i Giresta kyrka.

Konsert2011-06-11 21:57
Det här är en recension. Åsikterna i texten är skribentens egna.

Inessa Galante i Giresta Kyrka; det borgar för publiksuccé och lördagens konsert, ett återbesök från oktober 2008, blev inget undantag. Som tidigare ackompanjerades hon skickligt vid flygeln av Inna Davidova – deras mångåriga samarbete ger ett lugn och en trygghet som strålar ut från podiet.

Programmet är mycket varierat, från Purcell över Bach och Händel fram till några av de mest kända operakompositörerna med rötter i 1800-talet. Som inledning framfördes Cesar Francks Panis angelicus, sången om det himmelska brödet. Redan i denna enkla romans tar Inessa Galante fram sitt enastående sätt att bära fram budskapet, med nästan operamässigt kroppsspråk. Även i Bachs Dank, sei Dir Herr och Gounods arrangemang Ave Maria, som grundar sig på första preludiet i Wohltemperiertes Klavier, är dessa särdrag tydliga och de accentueras ytterligare till fulländning senare under konserten.

Bidragen från Händel utgörs först av utdrag ur kantaten Pastorella, vaga, bella, cantata. Ur operan Rinaldo valdes den berömda arian Lascia ch’io pianga, som verkligen lämpar sig för en sångerska med Inessa Galantes förmåga att ge ett musikaliskt träffande uttryck för rollens känsloläge.
I Caccinis Ave Maria ger sångerskan prov på sitt virtuosa pianissimo, en ”fjärr-röst” med full kontroll. Möjligen är hon just i detta avseende oöverträffad och inspirerar publiken till ett mycket kraftigt bifall.


Efter paus bytte Inessa Galante till en färgsprakande konsertklädsel, kanske mera lämpad för andra avdelningens operadominerade avsnitt. Här bjöds arior ur Verdis Othello, Puccinis Tosca och Cileas Adriana Lecouvreur. Pietà, Signore som troligen av misstag tillskrivits Allessandro Stradella gör också stort intryck på den fulltaliga Girestapubliken liksom Purcells aria Didos klagan ur Dido och Aeneas. Programmet är till stora delar identiskt med det som framfördes vid förra besöket och samma gällde mottagandet: stående ovationer. Den tacksamma publiken belönades med ett skönt extranummer, den välkända O mio babbino caro ur Puccinis enaktsopera Gianni Schicchi.