Ja, det går väl inte att undvika pudelns kärna antar jag. Don McLean är ”American Pie”. Sällan under historien har en låtskrivare definierats så starkt utifrån sitt magnum opus, på gott och ont. För legendaren Don McLean är ju egentligen motsatsen till ett lyckosamt ”one-hit-wonder”. Även om McLean bär epitetet ”The American Troubadour” med högt huvud och fortfarande kan dra av skrattsalvor när stimbeskeden trillar ner på hallmattan, är det säkerligen en tung ryggsäck att bära runt på för någon som också skrivit likvärdiga överskuggade låtskatter som ”Vincent”, ”Castles In The Air”, ”And I Love You So”, eller varför inte ”Genesis”.
”American Pie” är den typen av generationssoundtrack vars lyskraft vägrar klinga av och alltid hittar nya sammanhang att verka i, oavsett tid. Odödliga melodier som både ackompanjerar favoritlagets inmarsch (”Seven Nation Army”), ödelägger stämningen vid lägerelden (”Wonderwall”) eller innebär de första stapplande stegen på gitarrkursen (”Yesterday”).
På torsdagen frälser McLean tillsammans med sin rutinerade orkester Uppsalapubliken lagom till bryggan till extranumren. Två varv tar man med kassakon, och framförandet sitter otvivelaktigt som en smäck rakt igenom. Till och med den egentligen lite för frikyrkliga trallhöjningen i studioversionens refräng stör mig inte det minsta. När 70-åringen i nästa sekvens prövar sina välbevarade stämband med Roy Orbisons ”Crying” avslutas aftonen i ordentlig durklang.
Men det börjar trevande. Om vi backar bandet ca 1,5 timme, när McLean sakta beträder konserthusets scen i fullständig Johnny Cash-mundering (det vill säga klädd i helsvart från topp till tå), och hastar sig igenom två bluesstandarder så var den annalkande succén svårare att förutse. Det låter i ärlighetens namn ganska mossigt, ostämt och oinspirerat om amerikanerna. ”Total Eclipse of the Sun” är duglig gubbrock, men herrarna fortsätter trampa vatten när McLean envisas om att glänta på dörren till sitt kommande album ”Botanical Gardens”. Jag har svårt att tro att allsången som McLean försöker framavla under ”Waving Man”, spåret som förtäljer den charmiga historien om den rullstolsbundna arméveteranen i McLean's hemstad som ägnar merparten av sin pensionering åt att glatt vinka åt förbipasserande bilister, ens gör avtryck på Sveriges Radios inspelning av konserten.
Nej, hur skickliga musiker Carl Vipperman (gitarr) och Mark Prentice (bas) än må vara uppstår den verkligt gnistrande magin när de från sidlinjen snällt får betrakta när McLean och pianist Tony Migliore målar med den stora romantiska penseln under ”Vincent” eller blottar countrystrupen i fina ”Bronco Bill's Lament". En gång trubadur, alltid trubadur.