Med Orphei Drängar, Trio X med förnämlige gitarristen Fredrik Rönnqvist och de hemliga gästerna Pernilla Andersson och Peter Jöback var det dukat för stor show i helgen.
Kören tågade in, som vanligt sjungande Längtan till landet med en twist: i år sjöng man ”hälsen glada dvärgar” och minsann innehöll inte kören sju (ganska långa) dvärgar.
Körledaren Cecilia Rydinger Alin utsattes för att bli betygsatt på samma sätt som hon själv betygsatt andra i teveprogrammet Maestro; det blev en femma av tio möjliga (det var nog nerverna).
Dvärgarna turades om att med lagom töntiga rimmade vinjetter presentera inslagen. De skulle också ge var sitt exempel på de sju dödssynderna, vilket de gjorde med växlande entusiasm – Prosit tog sig gärna an vällusten men Blyger tyckte verkligen inte att girigheten var hans grej.
Kören rivstartade med ett excellent framförande av en sång av Veljo Tormis: Hamleti laulud II varpå gästerna Pernilla Andersson och Peter Jöback värmde upp publiken med hits ur sin tidigare produktion (Desperados, Stockholm i natt). Kören gestaltade genialt ett upprört hav under ett jättestort lakan i shantyn High Barbary och improviserade lekfullt kring alfabetet inspirerade av Fem myror … (Det är O:et i OD som gör’et).
Ingen humorist var inbjuden i år och det var lika bra det.
Andersson och Jöback klarade den biten själva i en rolig dialog om vad de hade (och inte hade) gemensamt och gick sedan ihop i Eurovisionsklassikern Nygammal vals, svängigt och bra.
Före pausen fick våra tonårssjälar glädjas när vitklädda korister sjöng ett potpourri på Backstreet Boys-låtar medan en vind fläktade den likaledes vitklädda Cecilia Rydinger Alins hår.
Även andra avdelningen inleddes med en kraftfullt och klangfullt framförd sång av Tormis: Diptych och Peter Jöback hämtade Brels Sång för gamla älskande från sin nya franska repertoar. Ett montage med återblickar på vad som varit synd i Sverige under 2011 bekräftade att synd nog är roligare än dygd.
Mot slutet spred sig en varm julstämning när Pernilla, söt som Snövit, sjöng Bacharach-låten Close to you för förtjusta dvärgar och Peter Jöback sin Decembernatt, till Leonard Cohens musik. OD i Loch Lomond med imponerande soloinsats av Henrik Stolare och lättjefullt knäppande på var sin ukelele i Popular föregick finalen med kör och gäster i ett potpourri ur Grease.
Naturligtvis blev det också extranummer. Alla förenades i Come what may, kärleksduetten ur filmen Moulin Rouge, som blev en lysande slutpunkt för en synnerligen publiktillvänd Caprice.