2010 stod ett progressivt rockband öga mot öga mot schlagerveteranen Pernilla Wahlgren i en duell under melodifestivalen. De gick förlorande ur duellen och många tidigare fans blev nog förvånade över att se dem dela scen med melodifestivaleliten. Jag ska förklara.
När sångaren, Daniel Glidenlöw, frågar publiken på Katalin vilka som gillar proggrock är det mest den bakre delen av den glesa publiken som entusiastiskt skriker att de gillar proggrock. Den främre delen är gissningsvis de som mest lyssnat på de senare, inte lika musikaliskt konstiga, skivorna. Pain of Salvation är lite av ett band för inbitna fans och det kunde tyckas lite konstigt att de delade scen med Pernilla.
Pain of Salvation på Katalin sammanfattas nog bäst av ett av deras egna alster. Den låten heter Stress. En låt som inte riktigt kan bestämma sig för vilken typ av låt den vill vara. Omöjliga taktbyten och partier där galenskapen möter de vackra sångmelodierna. Men det är också signifikant för hela kvällen och för Pain of Salvation i sig.
Låtvalen visar på ett band som inte riktigt vet vilken typ av band de vill vara. Å ena sidan finns det gamla materialet med krångliga låtar som är riktigt musiknördsgodis och å andra sidan finns det bandet som på äldre dagar mognat. Det band som slutat spela udda taktarter och nöjer sig med 1, 2, 3, 4. Dynamiken finns fortfarande kvar i stonersvängiga Softly she cries och bluesgungiga och helt vansinnigt tunga No way men där emellan finns ett parti som inte känns sammanhängande. Bandet går från att svänga obarmhärtigt från The Deepest cut till ett parti som känns mer som ett obligatoriskt balladparti med låtarna 1979 och To the Shoreline. Sen inträder den proggrock jag nämnde tidigare.
Det är uppenbart att Pain of Salvation tycker att det är fantastiskt kul att spela. Spelglädjen verkligen lyser hos dem. Det är alltid uppskattat med band som inte tar sig själv på alldeles för stort allvar men ibland känns det som att det blir lite för internt. Både för dem själva och för publiken.
Det är alltså en tudelad kväll. Ljuset är helt fantastiskt. Bandet är på spelhumör och sångaren, med uppenbara Ian Gillaninfluenser, är helt grymt tonsäker. Ni hade däremot kunnat få korta av det lite…jag kan inte bestämma mig.