Spännande helhet trots intermezzo

Hela torsdagskonsertens upplägg med spänningar mellan gammalt och nytt utförda av första klassens musiker började så bra. Första konserthalvan gav oss två aspekter på Felix Mendelssohn. Kammarsolisterna spelade ensamma en Stråksymfoni D-dur, komponerad av en 14-årig tonsättare. Ingen direkt revolutionerande men frisk och vital musik var det. Efter en något oprecis inledning arbetade man upp sig till klangligt och tekniskt raffinemang; men nog kändes det ändå rätt mycket som rutinspel.

Tonsättare Aribert Reimann har sammanställt ett helhetsverk av Mendelssohn - sånger där han själv arrangerat för sopran o stråkkvartett och gjort egna sammanhållende interludier; samlingsnamnet är Oder soll es Tod bedeuten? Kontrasten mellan tonala sånger (med suverän både vokal och instrumental behandling) och ytterst fritonala klangsökande interludier var gränstänjande och ytterligt spännande.
Känsligt avlyssnad dynamisk/klanglig samstämmighet uppnådde nästan operamässiga nivåer. Christina Högmans röst, kompletterad med kropps- och mimspråk, förstärkte en gripande helhetsupplevelse.
Konsertens största problem kom dock utifrån när man efter paus framförde O Respighis Il Tramonto för sopran och stråkkvintett. En sorgsen berättelse framförd med deklamatorisk vacker sång till rörliga stråkklanger, när plötsligt en dånande röst från husets PA-system förkunnade att det var dags att börja del 2 av Owe Thörnqvists 80-årskonsert. Musikerna fick självfallet avbryta, de hörde inte ens sig själva; ett under att de kunde samla sig, hitta ny startpunkt och fullborda verket till gripande slut. Misstag? Dumhet? Jag vet inte, men en väldigt trist fadäs.

Efter denna snudd på katastrof kändes (tyvärr) de sju sångerna av paret Schumann lite som antiklimax. Sångerna var arrangerade för sopran o stråkkvartett: Robert Schumanns sånger (fyra) av A Reimann, Clara Schumanns (tre) av N-E Sparf. Men både vokal och instrumental klang fungerade utsökt i dessa återigen mycket fyndiga varianter. Kämpa vidare, förhoppningsvis slipper ni motvind nästa gång.

Spännande helhet trots intermezzo

Christina Högmans röst förstärkte en gripande helhetsupplevelse i konserten med Uppsala kammarorkester, anser Anders Bragsjö som dock stördes av ett olyckligt avbrott.