Sommarlovskänsla med Carl-Johan Vallgren

För ganska exakt ett år sedan gjorde Carl-Johan Vallgren och hans musiker en av förra årets bästa konserter i Uppsala. Det var en spelning där hans säregna blandning av visa, akustisk rock och rysk folkmusik fick sällskap av stora doser absurd humor i mellansnacken.

Förväntningarna när de återkom till Katalin på tisdagskvällen var därför höga, men de slogs delvis i sank under första halvan av spelningen. Det blev flera låtar från nya albumet Livet, där det humoristiska har tonats ner till förmån för det mer lågmälda och personliga. Stockholm i strålande väder och Kreuzberg SO 36 visar att Vallgrens låtskrivande har nått nya höjder, men låtordningen under första setet var inte optimal. Den rätta glöden saknades och för de som var på förra årets spelning var nog de fabulerande presentationerna av musikerna något förutsägbara.

Efter paus blev spelningen betydligt mer engagerande. Energinivån höjdes och blandningen av gamla favoriter och nyare alster kändes mer genomtänkt. Låtar som Uppvaktning undanbedes, I provinsen och Allting är kvinnornas fel brukar göra succé, och så blev också fallet denna gång. Vallgrens unika ordtrollande framhävdes och monologerna mellan låtarna fick en helt annan skärpa i sin humor.
Under det andra setet ingick även en briljant version av den nya låten Familjeporträtt, en hyllning till hans mor och dotter. Den gav utrymme för Vallgrens mer allvarliga sida och gjorde att han träffade rätt i balansen mellan det genuina och det absurda.

Mot slutet av spelningen kom publikfavoriterna slag i slag. Med trion Min ryska drottning av Berlin, En cigarett och Till havet, Marie blev det en sprakande final, och trots att det inte är två veckor kvar till jul lyckades Vallgren fylla Katalin med sommarlovskänsla.
Det blev en spelning som förvisso inte kan mäta sig med förra årets, och den sista kajan i betyget är möjligen en ynklig stackare, men vem kan i längden klaga på en artist som har en sådan här lägstanivå?